En midsommarnattsdröm på Kungliga Operan

I scenografnestorn Lars-Åke Thessmans sceniska vision av Benjamin Brittens En midsommarnattsdröm svävar tavlor och väggar tyngdlöst i luften för att i tredje akten krascha i backen och till slut bli helt borttrollade. Det är en drömvärld långt från skog och traditionella älvor, influerad av konstnären Edward Hoppers ensamma lägenhetsinvånare i USA såväl som illusionsmåleri och surrealism. Här springer Puck och operan-i-operans hantverkare ut genom dörrar längst bak på scenen. Vi ser dem svänga åt höger och vänster och vi borde se dem röra sig vidare i fonden men så – poff – är de borta. Som en älvadans upplöst i midsommardimma. 

Teamet Thessman, Tobias Theorell, regi, och kostymdesignern Magdalena Åberg har valt att göra en vuxnare Midsommarnattsdröm utan Britten-barn på scenen. Ingen akrobatisk mini-Puck eller gosskörsälvor som i originalet, till exempel i Peter Halls klassiska Glyndebourneversion på Malmö Opera hösten 2021. I stället är det fullvuxna damer i tyll och push-up som gestaltar älvorna som nattfjärilar som skådat allt. Fritt spelrum alltså för mer uppenbar erotik: textraden i Brittens och Peter Pears Shakespearelibretto ”To dew her orbs upon the green” får plötsligt nya innebörder. Och Pucks förhållande till Oberon ges en annan typ av logik när båda spelas av vuxna män till övertoner av mild sadomasochism.

”Mild” är nyckelordet, för det här är trots allt en rejält städad variant av Britten-Shakespeare. Väck är möjligheten att gräva i de obehagliga underströmmar av laddade vuxen- och barnrelationer som En midsommarnattsdröm, likt många Brittenoperor, är fulla av och som regissörer som Netia Jones (Aldeburghfestivalen 2017) fokuserat på. 

Men det är som att Kungliga Operans En midsommarnattsdröm är rädd för det ämnet på samma sätt som Folkoperans The Turn of the Screw tidigare i år, där sångarna kyskt höll avstånd och allt liksom var lite ljust och fräscht. De unga kärleksparen Hermia (Johanna Rudström), Lysander (Jihan Shin), Helena (Vivianne Holmberg) och Demetrius (David Risberg), är så välfriserade och anonyma att det är svårt att känna någonting för dem. Hantverkarna har blivit tjänstemän i grå kostymer, till förvirring lika varandra och det dröjer till andra akten innan Mikael Stenbaeks Snut öppnar sina fingergluggar som mur i ”Pyramus och Thisbe” i exakt rätt tajmning med orkesterdiket, och man vågar känna att ”nu är vi hemma”. 

Nyckeln till den här Brittenoperan är just tajmning. Att kunna sätta varje musikalisk punchline, att göra en rollfigur intressant på kort tid. Theorells uppsättning har ett queert energiknippe i skådespelaren Robert Fux som Puck. Peter Kajlingers barbenta Botten dansar med lakan och juckar mot en möbel med åsnehuvudet på skaft. Här lyser Rodrigo Sosa Dal Pozzos countertenor på både höjder och djup i rollen som Oberon medan exfrun Titania (Elin Rombo) möjligen gillar Botten just för att han är en åsna och ömsint täcker dem båda med ett lakan i älskogsakten. 

Men annat centralt har man missat, som när man snabbt springer förbi Flöjts (Michael Axelsson) tragiska scen som Tisbe – den som var Peter Pears stora stund i den här operan och som är en mångtydig karamell att suga länge på. Och det är talande för hela uppsättningen – som att man inte riktigt vågar stanna upp och se sig omkring. 

Det problemet gäller däremot inte Simon Crawford-Phillips som med lätt hand frilägger Brittens alla orkesterfärger, lager och udda instrumenteringar och får tredje aktens öppningsscen att framstå i helt ny dager med långsamma tempi, romantiskt och ödesmättat till Thessmans söndertrasade scenografi. 

Se där ett scenrum jag sent ska glömma. För det är en särskilt vacker dans som scenografi och kostym begår i den här produktionen, där älvorna bär högklackade skor som huvudbonad och tända lampskärmar till hatt, skärmar som gifter sig perfekt med lamporna vid Titanias sänggavel. Och det är samspel av den sorten som får den här uppsättningen att sjunga ett eget slags sång. 

Hanna Höglund