Som bekant firar svensk opera sitt 250-årsjubileum i år. Den första operaföreställningen på svenska språket gavs nämligen den 18 januari 1773 på Stora Bollhuset i Stockholm.
Ända sedan 1600-talets mitt har det faktiskt funnits ett opera- och teaterhus i Gamla stan på södra sidan om Slottsbacken: Stora Bollhuset. Här fanns en scen för 850 personer och periodvis en mycket livlig verksamhet.
Bollhuset, som det allmänt kallades, stod klart redan 1627. Tjugonio meter långt och knappt nio meter brett. Vi kan skymta spiror och tak på någon dåtida teckning. Men trots att byggnaden låg helt nära Slottet Tre Kronor vet vi varken hur fasaden eller trädgården runt omkring såg ut.
”Hela 1600-talet rådde ett halvkaos runt ägande och drift, vilket utgick från oredan efter drottning Kristina.”
Arkitekten Caspar van Panten, värvad från Amsterdam, byggde i senrenässansstil och ägnade sig främst åt slott och märkesbyggnader. Eftersom Stora Bollhuset låg precis i stadens öga och skulle användas av kungligheter och deras vänner kan man anta att det haft en intressant utvändig arkitektur.
Från början användes Stora Bollhuset bara för bollsport. Man spelade ett slags tennis, som länge varit populärt bland adel och kungligheter. Invändigt fanns läktare och olika anordningar för att följa spelet och därför fick även resande teatersällskap från kontinenten ge föreställningar i huset.
Om repertoaren på 1600-talet vet vi ganska lite. Inte mycket är bevarat av affischer eller förteckningar med artister och verk: man spelade och reste vidare. Det lilla material som finns berör kontrakt, rättigheter, räkningar och offentliga handlingar. Och rättegångar runt pengar – här har inte mycket förändrats inom scenkonsten.
En italiensk musiktrupp ledd av Vincenzo Albici gästade svenska hovet 1652–54. De hade kvalificerade solister, även kastrater, och en rad instrumentalister. De spelade troligen på Bollhuset, men om de framförde hela operastycken framgår inte – kanske bara enstaka arior. Detta bör ha varit ett av Sveriges tidigaste möten med operakonsten.
Dän Swänska Theatren var vårt lands första inhemska teater. Ensemblen bestod av studenter från Uppsala och stod under kungligt beskydd. De hade ensamrätt på Stora Bollhuset 1689–91 och satte flera gånger upp Disa av den svenske författaren Johannes Messenius, ofta med en hel del musikinslag.
De resande utländska teatersällskapen kom från Tyskland, Holland och England. Mest populära var de tyska grupperna och många hänvisades till grannfastigheten Lilla Bollhuset, som blivit hovteater 1662. Huset inrymmer i dag Finska kyrkan. Bland komedianterna ingick pantomimspelare, marionetteatrar och teater med akrobater och lindansare. Den tidens vanliga stockholmare fick sina kulturupplevelser härifrån. Och nya impulser.
”Hela scenkonsten lokaliserades till Bollhuset, landets enda scen som var tillräckligt stor.”
Bollhuset präglades alltid av kungliga nycker och rådande politiska vindar. Hela 1600-talet rådde ett halvkaos runt ägande och drift, vilket utgick från oredan efter drottning Kristina. Den juridiska härvan slutade abrupt med att kronan 1699 tog Bollhuset och alla dess intäkter ifrån änkan Madelaine Boit.
Sverige var en stormakt, åtminstone till ytan och Karl XII ville ha ett motsvarande kulturliv. Därför värvades Claude de Rosidors välkända franska ensemble till Stockholm, ett trettiotal personer som mest. De hade exklusivitet på Stora Bollhuset och stannade i sju år. De spelade på franska, ett språk som den svenska adeln och förmögna borgerligheten då förstod. Rosidors teatersällskap var uppdaterade på pjäser och idéer i Paris och man gav opera en gång i veckan. Inte heller här tror man att operaverken framfördes i sin helhet.
Efter Karl XII:s död var Sverige inte längre en stormakt och landets ekonomi en katastrof. Först efter teaterns renovering 1723 återupptogs verksamheten; med halvprofessionella studenter, adliga pojkar och yngre tjänstemän som aktörer.
Under frihetstiden hamnade huset mitt i striden mellan hattar och mössor. Stockholms borgerskap och de nyare adelsfamiljerna stödde en svenskspråkig teater. Medan mössorna var sparsamma och stränga motståndare till överflödskonsumtion och dit räknades scenkonsten. De medverkade till ett totalförbud för komedianter.
Vid Fredrik I:s födelsedag 1737 uppfördes Tobiaspjäsen på svenska på Bollhuset. Stor succé. Dåtidens riksdag, ständerna, beslöt därför att skapa Kungliga Svenska Skådeplatsen, vår första nationalscen med yrkesskådespelare där man också regelbundet gav opera. Under ett antal år var verksamheten framgångsrik på Bollhuset, men med tiden tröttnade publiken. Många tyckte att den svenska repertoaren blev ensidig och saknade konstnärlig höjd.
Lovisa Ulrika var syster till Fredrik den store av Preussen och uppväxt på slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin, där olika europeiska kulturpersonligheter varit gäster. Hon hade inget till övers för svensk kultur och bjöd 1753 in Sällskapet Du Londel till Bollhuset. De spelade offentligt, höll hög kvalitet och gjorde även opéras comiques och sångspel. Under deras tid framfördes mycket lite på svenska.
Ett av Gustav III:s första beslut som kung var att avskeda Sällskapet Du Londel. Han grundade Operan, Kungliga Baletten, Dramaten och Dramatens elevskola. Målet var att skapa en bärkraftig svensk kultur med professionella inhemska aktörer som skulle utbildas.
Hela scenkonsten lokaliserades till Bollhuset, landets enda scen som var tillräckligt stor, med 844 platser och kunglig loge. Renoveringar och förbättringar i scenrummet genomfördes. Här uppfördes 1773 den första operan på svenska Thetis och Pelée.
Bollhuset hade därefter ett bra årtionde. Men huset var förfallet, mycket brandfarligt, oerhört trångt och hade en alldeles för liten scen. Parisoperan hade brunnit ner, vilket man var mycket medveten om i Stockholm och detta var tyvärr inte den enda operabranden.
Opera och teater spelades på Bollhuset till 1786, fyra år efter att Gustav III:s operahus vid Strömmen hade öppnats. Sedan stod det tomt. Ett år efter kungens död revs Stora Bollhuset.
Ingvar von Malmborg