Andrea Chénier på Teatro alla Scala, Milano

Giuseppe Borgatti, Aureliano Pertile, Beniamino Gigli, Franco Corelli, Mario del Monaco … . Ända sedan urpremiären 1896 har Andrea Chénier varit ett prestigefyllt och tacksamt kraftprov för tenorer på La Scala. Titelrollen i Umberto Giordanos opera om den franske poeten André Chénier är en av operalitterturens mest variationsrika tenorroller. Trots att han delade revolutionens ideal giljotinerades han 1794 under jakobinernas skräckvälde. 

I Andrea Chénier är den politiska och historiska verkligheten inte enbart en kuliss för en dramatisk intrig mellan huvudpersonerna. Kören representerande folket är inte bara en anonym massa utan utgör en påtaglig faktor i handlingen och i rollistan förekommer flera av skräckväldets verkliga nyckelpersoner. Den aktuella La Scala-uppsättningen av regissören Mario Martone, scenografen Margherita Palli med kostymer av Ursula Patzak frestas inte att förse det politiska terrortemat med implikationer till nutida skräckvälden utan behåller den ursprungliga historiska miljön. 

”Detta är en i bästa mening realistisk och överdådig operashow som endast ett operahus med mycket stora resurser kan erbjuda.”

Detta betyder inte att det är stillastående och trögt. Martone involverar omväxlande och dynamiskt bipersoner och kören i intrigspelet kring jakobinernas terrormaskineri. Det är fart och fläkt på den effektiva vridscenen som visar Pallis realistiskt tidstrogna och effektfulla bilder. Detta är en i bästa mening realistisk och överdådig operashow som endast ett operahus med mycket stora resurser kan erbjuda.

Andrea Chénier är en riktig tenoropera med en ovanligt dominerande och mångfacetterad titelroll. Här finns fyra solonummer som fordrar olika dramatiska och vokala uttrycksmedel, alltifrån den storslagna ”Un dì all’azzurro spazio” – en storslagen improviserande berättelse där Chénier utrycker sitt humanistiska patos växlande mellan recitativiska passager och ariosa känslosamma utbrott – till den lyriskt intima arian ”Come un bel dì di maggio”, en travesterad dikt av den verklige poeten i fängelset före sin avrättning.

”Kaufmanns höjd har inte den typiska ”squillo”, den glans på höjden som man förknippar med hans italienska legendarer i rollen.”

I verkets rika uppförandehistoria på La Scala har titelrollen nästan alltid tillfallit italienare. I den aktuella uppsättningen delas titelrollen av den azerbajdzjanske tenoren Yusif Eyvazov och Jonas Kaufmann, som sjöng de två sista föreställningarna. Andrea Chénier har blivit en av den tyske stjärntenorens mest framgångsrika roller och nu kunde han på operans födelsescen bevisa sin status som fortfarande en av världens främsta. Kaufmanns Chénier är en känsligt trovärdig poet mer lyrisk än utagerande men ändå förmögen till expansiva passionerade utbrott av revolutionärt patos. Kaufmanns höjd har inte den typiska ”squillo”, den glans på höjden som man förknippar med hans italienska legendarer i rollen. I gengäld finns här en bred och dunkelt färgad hjältetenoral höjd och ett mycket uttrycksfullt och rikt pianissimo. 

Även i de två andra huvudrollerna återfinns icke-italienska namn. Som Chéniers älskade Maddalena har bulgariskan Sonya Yonchevas rika varma sopran inga begränsningar. Hennes dramatiska berättelse i arian ”La mamma morta” är intensivt skakande och i den passionerade slutduetten, bokstavligen under galgens skugga, är hon en fullvärdig kombattant till Kaufmann.

Det är en påfallande internationell spridning bland huvudrollerna i vårens två senaste italienska operauppsättningar på La Scala: i Lucia di Lammermoor har vi en amerikansk sopran, en peruansk tenor, en rysk baryton, i Andrea Chénier en tysk tenor, en bulgarisk sopran och en mongolisk baryton. Om detta är ett alarmerande tecken på den italienska operasångens status i dag eller den gränsöverskridande internationaliseringen kan man diskutera. 

Den som ändå i Andrea Chénier visar på den äkta ursprungliga storheten är den mongoliske barytonen Amartuvshin Enkhbat som Gérard. Under hans stora konfliktfyllda scen och arian ”Nemico della patria” får man den – numera ovanliga – omedelbara upplevelsen av vad italiensk operasång kan vara i all dess klangskönhet, klarhet och självklara deklamatoriska auktoritet. Att detta inte bara är högtravande ordval hos en äldre operanostalgiker bevisade publiken bestående av rutinerad abonnemangspublik och ungdomliga operaturister som avbröt föreställningen i tio minuter för att ge Enkhbat deliriskt jublande hyllningar. 

La Scalas hemmalag fick ändå en viss revansch av dirigenten Marco Armiliatos klara och dramatiska ledning, den briljanta kören och den övriga utmärkta rollistan med namn som Josè Maria Lo Monaco, Elena Zilio, Ruben Amoretti och Carlo Bosi.

Erik Graune