Nabucco på Göteborgsoperan

Det är den 9 mars 1842 sent på kvällen i Milano. En droskkusk kör hem en passagerare som halvslumrande bakåtlutad i vagnen hörs mumla ”che bello, che bello”. Passageraren är ingen mindre än Gaetano Donizetti, tidens då mest uppburne operakompositör som för tillfället befinner sig i Milano, där han på La Scala bevistat premiären på en ny opera. Kusken har hämtat upp honom just vid La Scala-operan, men maestro Donizetti har inte övervakat en föreställning av en egen opera utan har varit på urpremiären på en opera av den ganska oprövade talangen Giuseppe Verdi.

Operan, med det pampigt klingande namnet Nabucodonosor, kommer snart att förkortas till det mer lätthanterliga Nabucco som får bli namnet på den bibliskt-historiska legendkungen Nebukadnessar, som förde hebréerna i den babyloniska fångenskapen och i Verdis opera slås med vansinne för att ha vanhelgat templet i Jerusalem.

Kring Nabucco har en ymnig romantisk och patriotisk legendflora blomstrat, som senare forskning delvis tagit udden av. Med Nabucco hade Verdi, mer eller mindre medvetet, gjort sig till konstnärlig ikon för ”Risorgimento”, den frihetsrörelse som skulle leda till Italiens enande. Fångarnas kör kom snart att bli Italiens inofficiella nationalsång och har väl så förblivit.

Orsaken till Donizettis hänförelse skilde sig delvis från den yra som hade gripit hela Milano och som kom att sprida sig över den italienska halvön. Det gällde musiken och kanske insåg Donizetti bättre än någon att han här i den unge Verdi mött sin överman.

Under dirigenten Giancarlo Andrettas ledning märks det tydligt att det är musik av en ung kompositör som vet exakt vad han vill.

Och nog kan man på Göteborgsoperan stämma in med Donizetti i sin droska. Sällan upplever man den unge Verdis obönhörligt bestämda vilja, en operakonception som inte tål några motsägelser. Under dirigenten Giancarlo Andrettas ledning märks det tydligt att det är musik av en ung kompositör som vet exakt vad han vill. Det är minst sagt fullt ös när man på Göteborgsoperan tar sig an denna Nabucco. Efter uvertyrinledningens så försåtligt kammarmusikaliskt instrumenterade lyrik, bryter det ut, marschartade, aggressiva teman avlöser varandra tills det i inledningsscenen exploderar i det judiska folkets hektiska rädsla inför den hotande babyloniska hären.

Göteborgsoperans Nabucco är grym, brutal och superrealistisk. Det verkar som om det helitalienska produktionsteamet: regissören Jacopo Spirei, scenografen Mauro Tinti kostymören Silvia Aymonino och ljusdesignern Giuseppe di Iorio velat befria israeliterna i Nabucco från den obligatoriskt vidhängande offerkoftan som Verdis roll i det italienska historiska skeendet så starkt har bidragit till. Regissören har snarare använt Nabucco till att visa att fascismens olika uppenbarelseformer både dolt och tydligt framträder överallt i alla läger.

I inledningsscenen befinner vi oss i en kontorslokal, en miljö som mer påminner om en banal kopia av Succession. Här är det inte det orättfärdigt förtryckta judiska folket som vi möter. Snarare en gnällig besutten medelklass som verkar vara mer oroad av en kommande börskrasch och vikande konjunkturer än den hotande assyriska invasionen. Vi kan inte i första hand gotta oss i en medlidandets katarsis eller låta bröstet svälla av patriotiskt patos som man vanligtvis gör. Fångarnas kör, den självklara kulmen där Verdi på ett genialt sätt satsar allt, sjungs sceniskt ganska tillbakadraget bakom ett stängsel och får inte den kollektiva massiva kraft den brukar frammana.

Under ytan av galen disträ professor, med tydliga förebilder i filmer som Tillbaka till framtiden, finns en fanatisk fascist som utan tvekan utrustar Fenena, Nabuccos dotter som konverterat till judendomen, till självmordsbombare.

Typerna är ofta väl valda. Nabucco är en tjusig terroristledare i gul läderjacka som helst stylar stående i sin stridsvagn. Mats Persson sjunger rollen expressivt smalnat utan mullig barytonrondör. Han är splittrad narcissistiskt maktgalen. Abigailles parti har länge med fog ansetts vara den veritabla röstmördarrollen och den mest krävande av alla Verdis kvinnoroller. Operavärlden har under decennier fått förlita sig på slaviska förmågor. Så även här med ryskan Zoya Tsererina. Det är en Abigaille klädd i svarta lädertights med k-pisten som käraste trygghetsnalle. Trots en något spetsig höjd och mindre kraftfulla låga toner är hon en effektiv och trovärdig Abigaille med kontroll över de hisnande intervallsprången och övertygande dramatisk kraft.

Mats Almgrens judiske överstepräst är inte den basdundrande domedagsprofeten som vi ofta ser. Under ytan av galen disträ professor, med tydliga förebilder i filmer som Tillbaka till framtiden, finns en fanatisk fascist som utan tvekan utrustar Fenena, Nabuccos dotter som konverterat till judendomen, till självmordsbombare. Ann-Kristin Jones gör en gripande tolkning och hennes korta bön är en av föreställningens vokala höjdpunkter.

En annan vokal höjdpunkt är Tomas Lind som Fenenas judiske älskare. Denne sextiosjuårige makalöst fräsche tenor är också den som i sitt alltför korta parti bjuder på den mest idiomatiska Verdisången. Man beklagar här att Verdi inte hade försett kärleksparet med en maffig kärleksduett. I övrigt får vi vokalt och sceniskt väl tecknande biroller av Mia Karlsson, Daniel Hayes och Daniel Ralphsson.

Vad som här får stryka på foten är personernas inre drama. Den psykologiska gestaltningen blir blek och kraftlös. Överhuvudtaget verkar produktionen sceniskt behöva smörjas lite bättre i fogarna. Visserligen är svårigheterna till verkningsfull och trovärdig regi i dessa massiva körpartier stora, men oupphörligt hotfullt riktade automatvapen mot panikslagna uppsträckta händer blir här till slut parodiskt. Detta hindrar inte att det är en nästan chockartad Verdiupplevelse vi får här. Det är naturligtvis framför allt den ypperliga Göteborgsoperans kör som med makalös intensitet ger oss den.

Erik Graune

Nabucco spelas t.o.m. 23 september.