Den amerikanska operasångerskan Grace Bumbry har avlidit i Wien vid en ålder av 86 år. Bumbry tillhörde de absolut främsta i sin generation, lika hemmastadd i mezzo- som i sopranfacket och med en enastående lång karriär över hela världen. Hon föddes i Saint Louis, Missouri till relativt enkla förhållanden i en musikalisk och religiös familj. Redan som sjuttonåring vann hon en talangtävling i Saint Louis, vilket ledde till att hon fick sjunga Ebolis aria ”O don fatale” i ett tv-program, varför hon sedan kunde antas till sångutbildning vid Boston University. Något senare mötte hon sin viktigaste sånglärare, Wagnersopranen Lotte Lehmann, som inte minst drillade henne i tyska romanser – få anglosaxiska sångare har ett så perfekt tyskt uttal som just Bumbry.
1958 delade hon första pris i Metropolitan Opera National Council Auditions tillsammans med sopranen Martina Arroyo. Året därpå bar det av till Paris för romanskonsertdebut och därpå operadebut som Amneris i Aida på Parisoperan. Hon var då 23 gammal och fick ett fast kontrakt vid operan i Basel. Men där hann hon knappt uppträda, eftersom Wieland Wagner i Bayreuth hade fått den något djärva idén att erbjuda hennes Venus roll i Tannhäuser 1961. Hon var den första färgade sångaren någonsin som hade erbjudits kontrakt där. Det blev mycket diskussioner och förhandspublicitet – en Elisabeth som är vit och en Venus som är svart, därtill på ett schackrutigt golv i Wartburgakten. Men efter premiären vann Bumbry över alla konservativa belackare och fick en 30 minuter lång slutapplåd med 42 (!) inropningar. Sensationen var ute över hela världen, och hon inbjöds omgående av Jacqueline Kennedy att sjunga i Vita huset. Debuterna vid de stora operahusen följde slag i slag inom de närmaste tre åren: Covent Garden i London, La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Tidiga signaturroller för henne var Amneris, Eboli, Carmen, Delila och Laura i La Gioconda.
Under 70-talet började Bumbry gå över i sopranfacket, även om hon aldrig helt släppte vissa mezzoroller. Men roller som Salome, Tosca, Norma, Lady Macbeth, Abigaille i Nabucco, Medea och Jenůfa tillkom. Det hade hon gemensamt med sin landsmaninna Shirley Verrett, och en ikonisk duettkonsert på Covent Garden 1983 på YouTube kan inte nog rekommenderas: där växlar de båda sångerskorna oavbrutet sopran- och mezzostämmor med varandra i duetter ur Aida, Norma, La Gioconda och många mer. Det tycks nästan som när de kommer in att de säger till varandra: ”Tar du Aida nu? Ok, då sjunger jag Amneris.” Och så vid nästa duett har de bytt plats igen.
Bumbry hade helt enkelt ett sådant enastående omfång med stor klang över hela registret att hon på höjdpunkten av sin karriär kunde tillåta sig detta. Hennes röst var mycket rik och explosiv med en ganska mörk timbre, men ändå med mycket fri och expansiv höjd. Sceniskt hade hon stort temperament och grandios apparition, varför hon med sitt bett i stämman alltid gjorde sig bäst i roller som kunde fräsa ifrån ordentligt.
Bumbry tillhörde också den generation som gjorde rejält med kommersiella inspelningar av kompletta operor. Men lustigt nog finns hon nästan enbart representerad i mezzoroller: Eboli, Amneris, Orfeo, Carmen och Baba the turk. Undantagen som bekräftar regeln är Chimème i Jules Massenets Le cid mot Plácido Domingo (CBS) och Saffi i Johann Strauss den yngres Zigenarbaronen mot Nicolai Gedda (EMI). Vill man annars höra henne i sopranrepertoaren får man gå till olika piratinspelningar. På skiva finns hon också representerad i en icke föraktfull samling lieder och romanser.
Mot slutet av sin karriär lade hon naturligt nog sopranrollerna på hyllan, även om hon så sent som 1993 sjöng Turandot på Covent Garden. Många trodde att Klytaimnestra i Elektra i Lyon 1997 skulle bli hennes sista operaföreställning, men efter ett drygt tioårigt uppehåll gjorde hon faktiskt comeback i Scott Joplins Treemonisha i Paris 2010 samt som grevinnan i Spader dam på Wiener Staatsoper tre år senare. Hennes operakarriär kan därför sägas ha varat i mer än femtio år – ett svårslaget rekord.
Grace Bumbrys betydelse för opera- och liedkonsten kan inte nog uppskattas, men även på ett socialt-samhälleligt plan då hon följde i fotspåren efter Marian Anderson och Leontyne Price med sina medsystrar Martina Arroyo, Shirley Verrett, Reri Grist och något senare Jessye Norman och Kathleen Battle för att bana vägen för kommande generationer av färgade sångare. Då hon som sjuttonåring vann talangtävlingen i Saint Louis fick hon inte, som första priset hade stipulerat, sjunga i radio eftersom hon var färgad. Tack och lov visste en alert tv-kanal bättre och resten är historia.
Göran Gademan