”Julias roll är mycket fruktad både vokalt och dramatiskt.”
Samtidigt som vi i Operasverige – om inte direkt med pompa och ståt – firar jubileet av den svenska operans födelse försiggår ett mindre jubileum. När Elsa Ridderstedt den 9 mars lät vestalen Julia utgjuta sina kärlekskval på Teater Tribunalen på Hornsgatan är det 200 år sedan Gaspare Spontini (1774–1851) och hans opera Vestalen för första gången spelades i Sverige. Det är den fria operagruppen Kamraterna som i flera år försett Stockholms operaliv med ”modig, engagerad och krispig operakonst”. Frågan är om det någonsin tidigare gjorts något så modigt som att återinföra verket med tanke på dess upphovsmans betydelse, den mest oförtjänt bortglömde italienske operaskaparen Gaspare Spontini.
Spontini – bryggan mellan 1700-talets tragédie lyrique och grand opéra
Gaspare Spontini föddes i Maiolati (numera heter staden Maiolati Spontini, mig veterligen den enda tonsättaren som har fått sitt namn inskrivet i födelseortens namn) en liten stad högt upp i bergen på den Adriatiska kusten. Spontini inleder sin karriär under 1700-talets sista decennier med en handfull både komiska och seriösa verk i gängse italiensk stil, operor som till stor del har ansetts förlorade för eftervärlden.
Genom en slump har man nyligen efter mer än tvåhundra år i biblioteket på slottet Ursel i belgiska Hingene, hittat kompletta partitur till tre operor och en kantat som varit okända. Operorna i fråga skrevs och uppfördes 1800–02 på olika ställen i Italien innan Spontini lämnade sitt hemland för Paris.
En av operorna, Le Metamorfosi di Pasquale, uruppfördes i Venedig 1802, och den hördes aldrig igen förrän Teatro La Fenice i Venedig med stor framgång spelade verket 2018. Den finns att se på Youtube, en cd-upptagning har gjorts och lyssnaren kan efter 217 år ta del av ett av Spontinis ungdomsalster.
Likt sin kollega Luigi Cherubini kommer Spontini rikta blickarna mot Paris, där han snart når framgång genom några verk skrivna för Opéra-Comique. Redan 1804 har han etablerat sig som kejsarinnan Joséphines och därmed Napoleons och det nya kejsardömets hovkompositör. År 1807 når han sin största framgång med La Vestale, som ses som hans mästerverk och blir hans mest spelade opera.
Vestalen
Historien tilldrar sig i det antika Rom. Julia, prästinna i kulten av gudinnan Vesta, har blivit utvald till att vakta Vestas heliga eld under festligheterna med anledning av fältherren Licinius återkomst från segerrika fälttåg mot gallerna. Licinius älskar Julia och sörjer att hon av sin far tvingats att ingå i Vestas prästinneorden. På natten bryter sig Licinius in i templet och förenas med Julia, som också älskar honom. Hon är till och med beredd att bryta sitt kyskhetslöfte med hot om dödsstraff för ett möte med sin älskade. Under deras kärleksmöte slocknar den heliga elden. Julia döms av översteprästen Pontifex Maximus till att begravas levande. Hon är villig att offra sig trots att Licinius bekänner sitt intrång och att han vanhelgat templet. Julia stiger ner i graven och precis när Licinius med sina soldater ska försöka rädda henne faller ett mörker över scenen, upplyst endast av blixtar. När mörkret viker brinner eld igen på Vestas altare, vilket uttyds som att Vestas vrede har stillats. Julia befrias och förenas med Licinius.
Vestalens inflytande i operahistorien kan knappat överskattas. Wagner tillstod att han lärt sig skriva opera i det stora formatet av Spontini. I fråga om att luckra upp den traditionella nummeroperans former är Spontini definitivt först. Ingenstans tidigare hittar man hur slutna arior och ensembler ersätts av sångbara recitativ eller ariosa former för att inte stoppa upp handlingen. Med en obeveklig energi borrar han sig genom handlingen utan hänsyn till operadramaturgins sedvanliga växling mellan dramatiskt intensiva sångutbrott och lyriskt avspända vilopunkter.
Spontini är också vad orkestern beträffar en nydanare. Orkestern i Agnes von Hohenstaufen är antagligen den största någonsin före Wagner. Spontinis väldiga partitur med ibland upp till åttio notsystem med ovanliga instrument som bastuban, som för första gången används i operasammanhang.
Vestalen har förekommit − om än sällan − som paradroll för sopranstjärnor ända in på 1900-talets andra hälft. Julias roll är mycket fruktad både vokalt och dramatiskt. Den högspända känslointensiteten i Spontinis oändliga linjer har en uttrycksnivå vars styrka vi först finner i den sena 1800-talsoperan. Ikonisk status har givetvis Maria Callas i Luchino Viscontis uppsättning på La Scala 1955. Andra som vågat ta sig an detta röstmördarparti är bland andra Montserrat Caballé, Leyla Gencer och Gundula Janowitz, vars tolkningar finns att tillgå i olika versioner. Den musikaliskt om än inte sångligt mest helgjutna inspelningen är Riccardo Mutis från La Scala 1993.
Spontinis uppgång och fall
Uppdraget att skriva den två år senare uppförda Fernand Cortez kom med stor sannolikhet från Napoleon själv som ville ha en opera som skulle rättfärdiga den stundande erövringen av Spanien. Här står den av ädla avsikter besjälade Fernand mot den primitiva och blodtörstiga mexikanska stammen, på samma sätt som Napoleons fälttåg skulle befria spanjorerna från inkvisitionens fanatiska förtryck.
Operan Fernand Cortez utvecklingshistoria med sammanlagt tre olika versioner speglar tydligt hur bilden av Napoleon växlar från hyllad frihetshjälte, sedan hänsynslös makthavare och erövrare till slutgiltigt fall. Den första versionen spelades flitigt initialt, men antalet speltillfällen minskade snabbt i takt med Napoleons motgångar, det ryska fälttåget och till sist Waterloo. Omfattande bearbetningar följde och 1817 kom den version som i italiensk översättning framfördes − om än mycket sporadiskt − även långt in på 1900-talet. En upptagning från Neapel 1951 med Renata Tebaldi i den kvinnliga huvudrollen är kanske den mest kända. Nu finns en dvd av den första versionen från en uppsättning i Florens 2019.
Förväntningarna var skyhöga inför premiären på Spontinis nya opera Olimpie i Paris 1819. Mycket hade hänt under dessa tio år. Napoleons krigshärjningar och slutgiltiga fall hade för alltid förändrat Europa, men Spontini hade behållit sin position som den franska operans största namn. Dessutom är Spontini i färd med att tillträda ytterliga en prestigefylld position. Den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III kallar Spontini till Generalmusikdirektor (f.ö. den förste någonsin som fick denna titel) för operan i Berlin, en tjänst han kommer att inneha i över tjugo år.
Foto: Michele Monasta.
Handlingen i Olimpie tilldrar sig i Efesos femton år efter Alexander den stores död, och kretsar kring de två rivaliserande arvtagare till Alexanders välde. Olimpie är ett kolossalt verk där Spontinis förkärlek för monumentala scenografier och masscener med väldiga körer, marscher och processioner fick fullt utlopp. Operan blev dock vid urpremiären inte den förväntade succén. Man tyckte bland annat att operan var för ”bullrig”, ett orättvist och negativt omdöme som ändå kan anses som träffande för Spontinis operor.
I maj 1821 tillträder Spontini sin nya tjänst i Berlin just med Olimpie men i en ny version i tysk översättning av självaste E.T.A. Hoffmann. Här blir uppsättningen däremot en enorm succé och närmast legendarisk genom sina grandiosa scenbilder. Bland annat ska den segrande härföraren komma inridande på en elefant!
Detta får anses vara kulmen i Spontinis karriär. I Europa var han endast hotad av Rossini som fortfarande höll sig innanför Italiens gränser. Allt detta kommer snart att förändras. Som italienare verksam i den före detta ärkefienden Napoleons tjänst kommer Spontini redan från början i konflikt med dem som anser honom olämplig för Preussens viktigaste musikaliska ämbete. Nu kommer Spontinis ställning att hotas från flera håll. Han hamnar i skottgluggen som konservativ bakåtsträvare i och med den enorma framgången för Webers Friskytten som har sin legendariska urpremiär bara en månad senare. Från och med nu kommer Spontini trots många framgångar och stor uppskattning bli den spirande tyska kulturnationalismens och ungdomens viktigaste måltavla.
”Napoleons krigshärjningar och slutgiltiga fall hade för alltid förändrat Europa, men Spontini hade behållit sin position som den franska operans största namn.”
Inte ens Spontinis försök att skapa den preussiska nationaloperan Agnes von Hohenstaufen med premiär 1828 blir någon övertygande succé. Hans orubbliga konstnärliga krav bidrog också till hans impopularitet. Hans stränga repetitionsscheman var hatade. Spontini var också en av de första moderna dirigenterna som dirigerade orkestern med taktpinne. Spontinis högdragna och självbelåtna uppenbarelse gjorde inte saken bättre, krav på hans avgång blev allt intensivare, vilket han avvisade med envis arrogans. Till slut nådde schismen sin för Spontini förnedrande kulmen vid en föreställning av Mozarts Don Giovanni 1841. Efter uvertyren blir han bokstavligen och handgripligen utjagad ur operahuset. Han anklagas för majestätsbrott och döms till nio månaders fängelse, men benådas av självaste kungen.
Spontini får inte sätta foten i det operahus som han tjänat i drygt 20 år! Sina sista år tillbringar han som en patetisk föredetting i Paris. Här har redan Rossini, Auber och Meyerbeer utvecklat och manifesterad det som Spontini kan sägas vara den ursprungliga skaparen av och det som kom att bli den franska operans dominerande operaform, grand opéra. Spontinis insats som förnyare av den franska tragédie lyrique, bryggan mellan 1700-talet och den romantiska operan, ses nu som föråldrad. Spontini flyttar tillbaka och dör i sin födelsestad Maiolati.
Spontini i Sverige
Till Sverige kommer Vestalen för jämnt tvåhundra år sedan. Henriette Widerberg var den första som på Kungliga Teatern gestaltade denna konfliktfyllda Vestaprästinna på svenska. När Vestalen 1839 för sista gången spelas på Kungliga Teatern fanns ingen mindre än Jenny Lind i titelrollen. Vestalen är en av de många betydande roller som hon sjunger under sina genombrottsår i slutet av 1830-talet på Stockholmsoperan.
Hur gick det när den svenska näktergalen tog sig an Spontinis långa melodibågar? Inte lätt att veta. Det verkar som litteraturen om Jenny Lind återspeglar Spontinis position i slutet av hans liv. Vi hittar många beskrivningar av Linds roller i operor av just de tonsättare som försätter Spontini i glömska: Agathe i Webers Friskytten, Donizettis Lucia di Lammermoor, Bellinis Norma, Alice i Meyerbeers Robert le Diable. Vestalen är det märkligt tyst om. Fernand Cortez spelas ända fram till 1854, sedan är det tyst.
Tyst kommer det att vara ända till den 9 mars 2023 när Spontini åter ljuder på Söder i Stockholm. Låt oss hoppas att detta är en försmak till vad redan nästa år kan bli det riktiga stora Spontinifirandet – 250-årsjubileet 2024 av tonsättarens födelse.
Erik Graune