Adriana Mater på Norrlandsoperan, Umeå

Scenen för urpremiären i Paris 2006 av Kaija Saariahos Adriana mater visade upp ett slags postapokalyptiskt islandskap, en by av snö och is där boningarna genomlystes av grälla färger. Regissör var Peter Sellars, scenograf George Tsypin. De fyra rollfigurerna tycktes ha hamnat på en betydligt kallare planet än jorden och i en helt annan tid. Operan glider mycket riktigt mellan realism och mytologi. Freden avlöses av ett inbördeskrig under vilket Adriana blir våldtagen av Tsargo, en från hennes by. Långt senare ser vi resultatet, sonen Yonas, som − när han väl är bångstyrig tonåring − avkräver sin mor besked om vem fadern egentligen är, en hjälte som hon sagt eller något mycket värre? Blodshämnden är hos Yonas ännu en verksam tanke som Adriana vill bryta.

När Yonas väl möter fadern är denne bländad och hans hämndlust avbryts, försoningen med modern blir möjlig. Här ekar inte bara Kain och Abel, som Adriana nämner med hoppet att Yonas inte ska bli brodermördaren Kain. Den blinde Tsargo är också en Oidipus-figur, möjligen har han bländat sig själv i skam. I Aiskylos Orestien, som aldrig nämns men vibrerar i skeendet, upphör hämndspiralerna med en omröstning. Här bryts spiralen av en förhandling mellan Adriana, hennes syster Refka och Yonas.

På Norrlandsoperan, som märkvärdigt och föredömligt nog blir det första svenska operahuset att iscensätta en opera av Kaija Saariaho, har Dan Turdén gjort en verktrogen uppsättning. Librettots scenanvisningar respekteras med det enda tillägget att två barn som vid några tillfällen mellan ett par av verkets sju scener mimiskt ekar konflikten (i och för sig onödigt). Kari Gravklevs stiliserade murar i grått och svart är både hus och ruiner, och den bronsfärgade solskiva i fonden som mot slutet sakta stiger upp kan ses som ett symboliskt hopp. I hörnen på scenen finns också fyra slagverkare på varsin plattform, och kören hörs från balkongen. Publiken sitter inbäddad av Saariahos klangmättade toner.

Regins tempo följer musiken och texten, en stillsam men koncentrerad rörelse där blodshämnd, skuld och försoning flätas samman. Saariahos musik har en kraft som inte alltid kräver forte eller tutti. Hennes tonspråk ger de olika rollerna sin specifika prägel. Orden de sjunger är endast toppen på de inre känslorna och de ofärdiga tankarnas isberg. Amin Maaloufs libretto följer skickligt detta musikaliska isberg, orden liksom smälter i struparna hos sångarna.

De fyra solisterna är utmärkta. Emma Sventelius som Adriana har en stark sopran med god karaktär, Hege Gustava Tjønn som Refka har ett bett och en närvaro som endast sviktar några gånger i de mer recitativliknande partierna. Jonah Spungins baryton som Tsargo är mild men bär fint genom orkestern, och tenoren hos Joshua Owen Mills Yonas har en attack och vacker ilska i rösten som ligger tätt intill rollen. Ville Matvejeff leder den stora orkestern med god hand. Det är kanske lite orättvist att jämföra med Esa-Pekka Salonen, som dirigerade vid Parispremiären, men sammanhållningen, de exakta konturerna, saknas ibland på Norrlandsoperan.

Detta är dock endast en marginalanteckning i en fullgod uppsättning av en av vår tids stora operakompositörer, fast det dröjde likväl över två decennier – Saariahos första opera, L’Amour de loin, är från 2000 – innan någon av hennes fem operor korsade gränsen till Sverige.

Claes Wahlin