Rusalka på Bergen Nasjonale Opera

Malin Byströms emotsedda Rusalkadebut i Bergen skulle ha ägt rum redan hösten 2021 men coronapandemin kom emellan. Först nu, ett och halvt år senare, blev det verklighet. Bergen Nasjonale Opera har engagerat regissören Àlex Ollé – en av medgrundarna till den katalanska teatergruppen La Fura dels Baus, som är berömd för sina installationer och egenartade teater- och operauppsättningar. Gruppen svarade för öppningsceremonin vid sommar-OS i Barcelona 1992. I samma anda jobbar också Ollé i sin Rusalka-iscensättning.

Scengolvet i första och andra akten täcks av drivor av höstlöv som tyder på förgänglighet. En mängd parkbänkar utgör själva blickfånget och scenografin avgränsas likt en blackbox med svart uppspänd väv. Scenografen Alfons Flores lösning andas vemod. En pantomim inleder förspelet, där Malin Byströms Rusalka trånar efter prinsen som sitter på en bänk. Han känner vibrationerna och sedan är spelet i gång. 

Rusalkas framgång efter urpremiären i Prag 1901 var omedelbar. Librettisten Jaroslav Kvapil hade under en sommarsemester på Bornholm år 1900 återvänt till sina barndomsupplevelser av H.C. Andersens sagor, speciellt Sagan om den lilla sjöjungfrun. Sagan bygger ju  en centraleuropeisk legend ur den muntliga berättartraditionen om naturväsendet sjöjungfrun som förälskar sig i en människa, prinsen. Trots det universella i sagan ville Kvapil skapa ett utpräglat tjeckiskt-nationalromantiskt verk eftersom situationen var komplicerad för det tjeckiska folket. Det som vi känner som Tjeckien i dag tillhörde då dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Det finns många undertexter i denna variant, en misslyckad klassresa, klyftan mellan natur och civilisation, eller världen som en dunkel skog av symboler likt Claude Debussys samtida Pelléas och Mélisande. 

Tonsättaren Antonín Dvořák blev eld och lågor över Kvapils textbok och komponerade verket i ett rus. Det är lätt att förstå att både publik och kritik tog till sig operan vid urpremiären i Prag. Och det gäller också i allra högsta grad vokalt och musikaliskt i Bergen. 

Malin Byström är alldeles idealisk som Rusalka både sceniskt och vokalt. Av de tre tidigare Rusalka-uppsättningar som jag har sett har en mer bedrövlig och gråmelerad sjöjungfru inte skådats. Det är inte bara en klassresa som hon försöker göra genom att förvandlas till människa med Ježibabas hjälp, utan det handlar också om undertryckt sexualitet. Det senare kom inte fram på ett tydligt sätt i Àlex Ollés bristande personregi. Byström är en sådan självklar scenartist att hon fyller ut mycket på egen hand. Det är svårt att avgöra hur mycket personinstruktion hon hade fått.   

Vokalt är hon alldeles lysande med både dramatisk kraft, fina höjdtoner och inte minst i tredje aktens aria som nästan ligger i mezzoläge. Hennes motspelare Brandon Jovanovich som Prinsen ger Byström fint vokalt motstånd. Han gör visserligen en betydande karriär, inte minst på Metropolitan, men är mycket skral rent sceniskt. Det går i dag inte att sjunga bara rakt upp och ner. 

Den kroatiskfödde basen Ante Jerkunica är också klippt och skuren som Rusalkas far, Vattenanden. Han äger ett imponerande och varmt basflöde. Hege Høisæter gör en utflippad Ježibaba, inte minst i sista akten med ett otäckt utspel. Den brittiska sopranen Allison Cook som den främmande prinsessan, är berömd för sin Salome och Marie i Wozzeck. Hon blev för vag i den indifferenta regin. Det går att göra hennes scener i andra aktens balscen betydligt fränare och mer utmanande. Prinsessans tessitura ligger till och med högre än Rusalkas och Cook kändes inte alldeles bekväm på de högsta tonerna. 

Likaså blev de tre skogsnymferna inte så individuella som brukligt. De kom bort lite när de var tvungna att dela scen med statisterna i teatergruppen Teatertigrene. Det saknades stringens i vissa scener, medan andra kändes för överarbetade. Urs Schönebaums läckra ljussättning måste framhållas, inte minst den gröna belysningen av sofforna på balen. 

I slutakten åker parkbänkar, bord och stolar upp i scentaket och helt plötsligt får jag associationer till Eugène Ionescos absurdistiska pjäs Stolarna. Den bitterljuva slutscenen, där Rusalka kysser prinsen till döds, blev en av premiärkvällens vokala höjdpunkter. Precis i slutet börjar det regna på scen och det är det enda vatten som förkommer här. Malin Byströms röst har blivit mer dramatisk och nu borde hon vara självklar för Wagnerroller som Elisabeth i Tannhäuser och Elsa i Lohengrin. 

Nej, Àlex Ollé lyckades inte ta fram en psykologisk läsart, likt en David Pountney med sin smått legendariska uppsättning på English National Opera i London i mitten av 1980-talet. Eller för den delen Staffan Aspegrens version – vid Sverigepremiären i Umeå 2006 – med ett utpräglat klassperspektiv, där Rusalka trånade efter att få komma in i högreståndsvärlden.  

Operachefen i Bergen Eivind Gullberg Jensens kärlek till det här verket går inte att ta miste på. Han dirigerade Norgepremiären i Oslo 2009 och har sedan dess dirigerat Rusalka på Wiener Staatsoper, Zürichoperan och Romoperan. Hans musikaliska utläggning med Bergens Filharmoniker var alldeles lysande. Här fanns allt, från full kraft till fina små lyriska utmejslade passager. Det är en sådan hög och jämn nivå på orkestern som spelar lyhört, bländande och välavvägt genom hela föreställningen. 

Nästa säsong blir det mer tjeckisk opera i Bergen då Leoš Janáčeks Katja Kabanova får premiär den 4 november med Ausrine Stundyte i titelrollen. 

Sören Tranberg