2022. Foto: Markus Gårder.
Operavärldens näst mest berömda kärlekspar, Rodolfo och Mimì i Puccinis La bohème, separerar mitt i sin intensiva förälskelse. För en läkare med erfarenhet av hur livshotande sjukdom drabbar relationer saknas i tolkningarna den mest näraliggande orsaken, som läkaren och sångaren Gunnar Birgegård tycker sig höra i musiken. Han menar att Puccini var mer insiktsfull än uttolkarna för det mesta har varit.
Förälskelse med förtecken
När Mimì knackar på Rodolfos dörr i första akten av operan är en av hans första reaktioner att oroligt fråga om hon är sjuk eftersom hon är så blek. Hon svarar andfådd och hostande, och kollapsar i hans famn. Han mumlar ”Che viso da malata!” – hennes ansikte är en sjuklings. Puccini planterar mycket tydligt hennes sjukdom i förgrunden i scenen, och musiken är stillsam, närmast sorgsen. När de sedan tillsammans famlar efter hennes nyckel på golvet, där hon tappat den, stöter deras händer ihop, och han utbrister ”Che gelida manina!” eller ”Vilken isig liten hand!” Tonfallet är ömt, nästan bestört, och han blir genast omhändertagande – låt mig värma den i min.
Musiken antyder att han förstår att det inte bara är golvdraget som kyler hennes hand utan att han kopplar kylan till det bleka ansiktet och en möjlig sjukdom. Kanske visste Puccini mycket väl att både blekheten och den perifera kylan kunde bero på blodbrist, ett kardinalsymptom vid den sjukdom som snart kommer att döda Mimì, tuberkulos. TBC var en vanlig och välkänd sjukdom på Puccinis tid.
Men så händer något som återkommer som ett mönster i La bohème. Rodolfo släpper den sorgliga atmosfären och berättar ivrigt om sig själv för Mimì i den mest storslagna av arior. Och hon svarar följsamt med att berätta om sig själv, men inte om sin sjukdom.
”Ho paura – Mimì è tanto malata”
La bohème hade premiär 1896, efter att Robert Koch publicerat sin upptäckt av tuberkelbakterien 1882, och sambandet med fattigdom, dålig kost, kyla och dålig hygien var kända. Den lungsjuka Mimìs livssituation var typisk för många TBC-sjuka, och hon är allvarligt sjuk redan i första akten. Dessutom är detta verismens tid i operan. Librettot, skrivet av italienarna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa, utgår från en roman av författaren Henry Murger, Scènes de la vie de bohème (1851). Den tredje akten, som vi ska se på härnäst, är fritt diktad av librettisterna.
Efter sin uppflammande förälskelse glider Mimì och Rodolfo i sär, enligt henne på grund av hans svartsjuka. Men låt oss se närmare på scenen i tredje akten där Rodolfo talar med sin vän Marcello på gården till en restaurang. ”Mimì è una civetta” börjar han – ”Mimì är en kokett kvinna som flörtar med alla”, men när Marcello förebrår honom ångrar han sina ord och talar om det som verkligen står i vägen för deras kärlek: Rodolfo bekänner att han inte står ut med att se henne så sjuk. ”Ho paura”, säger han, ”jag är rädd”. ”Mimì è tanto malata” –”Mimì är så sjuk”.
I litteraturen om Bohème sägs alltid att han skulle vara rädd för smittan. Kanske, och naturligtvis är han rädd att hon ska dö. Men det finns också en annan rädsla för en allvarligt sjuk partner, och det är den att vara hjälplös både visavi sjukdomen och sin egen roll. Inte minst vid cancersjukdom är det ett välbekant mönster att båda vet att den ena ska dö, men man törs eller orkar inte tala om det. Man tror gärna att man skyddar sin sjuka partner genom att tiga. Men det kan bli outhärdligt att tiga och att därmed förlora förtroligheten i samvaron med sin älskade. Båda vet att Mimì kommer att dö i sin lungsjukdom. Hon vill inte belasta honom med sin ångest och rädsla, och han vill skydda henne från sin egen smärta, men orkar inte med att låtsas och att därmed inte kunna vara henne nära. Den här aspekten av Mimìs och Rodolfos separation finns kanske begravd i den rika litteraturen om Puccini, men jag har inte sett att den finns med som aktuell tolkning av La bohème.
Addio i dur
Rodolfos uttryck för sin förtvivlan är lika gripande som den är musikaliskt underskön. Han vet inte att Mimì står gömd och hör honom säga att hon kommer att dö av sin sjukdom, och han ger sin förtvivlan fritt utlopp. Hon gråter och röjer sig med sin hosta. Rodolfo försöker förklara bort vad han sagt – ”det är bara som jag jagar upp mig, jag är så lättskrämd”. De enas om att säga adjö till allt de haft gemensamt, både de vackra stunderna och känslorna och allt det som nu skiljer dem åt. Till våren, när allting blommar, säger vi adjö. När de två så talar om den framtid båda vet är kort och förfärlig, växlar Puccini genialt från moll till dur i musiken. De talar om sin skilsmässa i dur och kan inte dela varandras smärta. Det är hjärtslitande.
Foto: Tilo Stengel.
Mimìs död, Rodolfos flykt
Tiden går, Mimì blir allt sjukare, och precis som med Violetta och Alfredo i La traviata så kommer Rodolfo inte tillbaka till Mimì förrän hon är döende, då vännerna samlas runt hennes dödsbädd. De två älskande blir ensamma, och Mimì försöker nå Rodolfo i de djupa känslor hon har inför slutet. Inledningen av duetten ”Sono andati?” (Har dom gått?) är en sorgsen betraktelse i moll där hon säger att hon har så mycket hon vill säga honom. När han kontrar med hur vacker hon är, ”vacker som soluppgången”, säger hon sorgset att han misstar sig, ”Volevi dir: bella come un tramonto” (Du ville säga: vacker som solnedgången), eller ”jag är ju döende”.
Hon försöker att fördjupa samtalet för att få möta honom i det tunga och svåra. Men Puccini låter Rodolfo snabbt fly till durtonart och gamla kära minnen utifrån en liten hätta hon brukat ha på sig som hon var så betagande söt i och upprätthåller fasaden genom en våldsam anspänning som brister i ett desperat skri, men först när hon dött. Det är inte ofta som nyanserna i denna scen får vinna över de vokala triumfer den erbjuder.
Puccini ger oss i sin musik gång på gång anvisning om hur han uppfattar relationen mellan de två, Rodolfos vanmakt, Mimìs vädjan och följsamhet – hon skonar honom när han flyr från känslorna om det som helt dominerar bådas liv – det faktum att hon är döende i en obotlig sjukdom. Rodolfo kan bara ge sina svåra känslor utlopp när Mimì inte kan höra honom.
Tystnaden om det svåra
La bohème är inte den enda opera där TBC, och tystnaden omkring den, är en viktig ingrediens. I Hoffmanns äventyr lider Antonia av TBC, och både fadern och älskaren Hoffmann vill låta detta styra hennes liv – hon får inte sjunga – men ingen av dem talar med henne om sjukdomen.
Det var först under andra halvan av 1900-talet som läkarkåren började acceptera att en varsam sanning om svår sjukdom var det etiskt enda rimliga förhållningssättet och började acceptera att det i läkarrollen ingick att hjälpa svårt sjuka och deras närstående att kommunicera om det svåra och ge ömsesidigt stöd utan den samverkanslögn som ligger så nära till hands när man vill skydda varandra. Jag känner Puccinis tonsättning av Mimìs och Rodolfos hjärtslitande misslyckande som ett rop över århundradena.
Varför hade Puccini denna insikt som inte trängde igenom ens i sjukvården förrän närmare 100 år senare? Fanns det upplevelser i hans liv som gett honom förståelsen, eller var det bara empati och musikalisk genialitet? Och hur kommer det sig att iscensättningar av La bohème inte gestaltar detta på något genomtänkt sätt? Jag har sett många uppsättningar, på olika håll i Europa och i USA, men har aldrig sett en regissör diskutera den här aspekten av förhållandet mellan de två och inte heller sett den sceniskt gestaltad.
Gunnar Birgegård, Professor emeritus i hematologi, Uppsala