Sånger av Hans Gefors
Matilda Sterby, sopran, Mårten Landström, piano
Daphne 1078 [1 cd]
Distr: Naxos
På denna romansskiva sätts starkare fokus på texten än vi är vana vid. Här inleds varje sång i en svit på åtta sonetter av Malte Persson, tonsatta av Hans Gefors, med att författaren själv reciterar sonetten, innan sopranen Matilda Sterby och pianisten Mårten Landström tar vid. Därefter följer tre tonsättningar av Karin Boye-dikter. I två av dem får vi först höra hennes pregnanta stämma läsa dikterna i över åttio år gamla inspelningar. Den tredje dikten läser Malte Persson.
Och visst styrs intresset markant mot texterna, men helt övertygad om greppet är jag inte. Malte Persson läser ganska raskt, och det är först när jag hör dem sångbart formulerade av Matilda Sterby och med Gefors expressiva pianoarabesker kring orden (glasklart formade av Mårten Landström) som de riktigt tränger in. Matilda Sterbys diktion är perfekt, man uppfattar varje stavelse – vilket också är Gefors förtjänst. Han vet exakt hur man får ut rätt uttryck ur en sopranstämma. Annars är det ju ofta notoriskt svårt att uppfatta texten när en sopran är i farten.
Sterby fick sitt definitiva genombrott när hon sjöng Mařenka i Smetanas Brudköpet i Göteborg i höstas. Här kan man i hennes skivdebut åter glädja sig åt rikedomen av färger i hennes stämma. Ofta tolkar hon texten bara genom små skiftningar i färg. Mycket subtilt – och vackert! Den här säsongen tillbringar Matilda Sterby vid operan i Karlsruhe men återkommer till Sverige i höst som Donna Anna i Don Giovanni på Malmö Opera.
Malte Perssons sonetter bär den prosaiska titeln ”Tunnelbaneresa”. Dikterna skildrar inte det underjordiska åkandet bokstavligt, men underjorden framställs inte som någon alltför uppmuntrande plats. Ett genomgående tema är också Pilatus så ofta citerade ord Ecce homo, Se människan, vilket är titeln på den tredje sången. Tonsättaren låter den uppmaningen återkomma i den sista sonetten, där sopranen har att som avslutning sjunga ”Se människan” rakt ner i flygelns klanglåda, vilket ger en magisk resonanseffekt.
Sångerna är recitativiska, och tempot kanske alltför stadigt (Sempre andante?). En viss enformighet ligger på lur, men den motverkas av Gefors förmåga att alltid forma sina fraser så kantabelt. I den första sångens första takter hajar jag till eftersom tonfallet klingar Sibelius (Den första kyssen). Associationer av det slaget är sedan inte så många, men det känns som ett slags markering av att Gefors ställer in sig i traditionen från den svenska romanskonstens storhetstid vid förra sekelskiftet med Stenhammar, Rangström och Sibelius. Till Hans Gefors talanger hör dessutom konsten att tonsätta även inte alltför poetiska glosor som ”panikångestattacker”, ”papperskvarn” eller ”kopparslagarhjärtat” med stor elegans.
Jag är litet mer reserverad inför de tre Boyetonsättningarna. Abstraktionsnivån i de dikterna är för hög för en adekvat musikalisk form (”mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden av en människas evigt uppträdande tillit”).
Lennart Bromander