Valiquette, Dubois, Dolié, Constans, Rougier, Bolleire. Chœur du Concert Spirituel, Orchestre de l´Opéra de Rouen Normandie/Niquet
Bru Zane 1047 [1 cd]
Distr: Naxos
Det Venedigbaserade skivmärket Palazzo Bru Zane fortsätter oförtrutet att utforska det franska 1800-talets operarariteter. Ett viktigt åtagande är Camille Saint-Saëns stora och förutom Simson och Delila okända repertoar. I Bru Zanes katalog finns redan fem exklusiva numrerade utgåvor, bland annat Saint-Saëns första opera Le Timbre d’argent. Nu föreligger även Phryné, som efter sin premiär 1893 fram till första världskriget var en av Saint-Saëns mest populära och spelade operor.
Phryné (Fryne) var en uppburen kurtisan i Aten på 300-talet f.Kr. som genom sin verksamhet blev en av Greklands rikaste kvinnor och hon gav upphov till en rik legendflora. En av dessa berättar att självaste skulptören Praxiteles uppsökte den undersköna Phryné för att använda henne som modell för sin berömda skulptur Afrodite från Knidos. En annan mer känd legend, som många gånger avbildats i konsten, berättar att Phryné ställs inför den mäktiga atenska domstolen areopagen och anklagas för syndigt leverne. Hennes försvarsadvokat river då av henne kläderna och blottar hennes bröst. Åsynen av hennes gudomliga skönhet bevekar juryn till en friande dom.
I Saint-Saëns operalibretto har man slagit samman berättelserna till en mer intim borgerlig version som inbegriper Phryné, hennes unge älskade Nicias och dennes farbror, den självgode domaren och moralpolisen Dicéphile. Phryné får Dicéphile på fall genom att visa Praxiteles Afrodite-skulptur som göms i hennes salong för honom. Den dubbla exponeringen av skulpturen och dess modell, Phryné, får Dicéphile att kättjefullt tillbedjande falla på knä inför Phryné, vilket visas för de obarmhärtigt skrattande atenarna.
I Phryné möter vi en annan karaktär i Saint-Saëns operastil än den tungfotade oratoriska som delvis präglar Simson och Delila. Här finns en lättsamt flytande operadialog, alltid med perfekt gehör för den franska språkmelodin, ett aldrig sinande flöde av melodiska infall och instrumentala detaljer, det hela serverat med gott humör och ironisk distans. Här finns också briljanta koloraturarior för titelpersonen. Så även smäktande och raffinerade tenorcantilenor med erotiskt laddade pianissimoslingor och lustiga buffaensembler.
Allt detta tas utmärkt till vara av sångare med absolut gehör för det franska sångidiomet: Florie Valiquette, en av de främsta företrädarna för det speciella franska koloraturfacket och Cyrille Dubois, likaledes Frankrikes främste lyriske tenor, samt Thomas Dolié, en bra baryton som gör mycket av den pompöse Dicéphile.
Allt leds av Hervé Niquet med total och benhård koll på det myllrande partituret och orkestern från Opéra de Rouen Normandie. Han ger oss därmed en synnerligen nöjsam och uppiggande operaupplevelse.
Erik Graune