Få kan hävda att Kungliga Operans repertoar är nyskapande, varken när det gäller repertoar eller i uppsättningar av de ymnigt förekommande klassiska verken av Puccini, Verdi eller Wagner. Nu kan man givetvis hävda att just på grund av den smala repertoaren blir det svårt att experimentera alltför mycket med klassiska operaverk. Tvärtom, vill jag hävda, eftersom just de ständigt spelade verken med fog kan anses kända av en bred publik. Låt oss ta Puccinis La bohème.
De fyra uppsättningar jag har sett av verket på Kungliga Operan har mer gemensamt än de skiljer sig från varandra. Alla har två huvudstråk: dels Mimìs tragiska död, dels bohemlivet, fattiga konstnärer i Paris (eller Stockholm, som i den senaste). Scenografin har varit i linje med uruppförandet: ett vykort från ett svunnet, pittoreskt Paris, bohemer inramade av impressionisternas färgstråk eller svenska bohemer i sekelskiftets Stockholm. Sant är att just Puccini och verismen − operans svar på det slutande 1800-talets naturalism i litteraturen − gör det svårt att bråka med en opera som La bohème. Alla detaljer i handlingen, det raska tempot Puccini var en mästare på, effektiviteten i operan, ställer sammantaget krav på att en regissör tänker djupt.
Nyligen såg jag en uppsättning av La bohème på Covent Garden i London. Den var i princip konventionell, med ett och annat alternativt fokus. Framför allt blev ett helt annat tema tydligt: vänskapen. Bohemerna är aldrig ensamma. De hjälper ständigt varandra, offrar sina tavlor, pjäser eller gamla kappor för att skaffa mat eller bistå en vän. När Mimì i slutet hostar sig mot döden är det Musetta som ser till att hon hamnar hos sina gamla vänner igen.
Regissören (Richard Jones) hittade ett sätt att framhäva vänskapen, vilket ställer Mimìs död lika mycket som Rodolfos sorg i ett annat ljus. Puccini är långt från den romantiska synen på konstnären som ett ensamt geni. (Dessutom, inom parentes, var både Rodolfos poetiska arbete, en tragedi i fem akter, och Marcellos historiemåleri, förlegade ideal vid den tid Puccini skrev operan; de båda konstnärerna är ur led med sin tid.)
Men man kan gå längre. För drygt tio år sedan, 2012, satte Stefan Herheim upp samma opera i Oslo, som nu äntligen har kommit på dvd och Blue-ray. Herheim är känd för att hitta nya ingångar till kända operor men säger att han alltid söker identifikation. Publiken ska, som det heter, känna igen sig. Just denna form av estetik är ju inte ovanlig, men oftast är det ganska milda justeringar av verk som genomförs, som att förlägga handlingen till modern tid eller en miljö som placerar tragiken närmare publiken.
Herheim går längre. Operan inleds med Mimì i en sjukhussäng uppkopplad till medicinsk utrustning; hennes kala huvud av allt att döma följden av en fruktlös cellgiftsbehandling. Hon är döende, eller redan död. ”Så kall ni är om handen” sjunger Rodolfo och håller hennes döda hand i sin. Vad som följer är en Rodolfo som hallucinerar eller drömmer sig bort från sorgen genom Puccinis opera. När han sjunger om Paris tycks idén komma från en affisch på Notre-Dame som sitter på väggen. Det är som hans sorgearbete får hjälp av att föreställa sig som var han den fiktive Rodolfo i Puccinis opera. Under sjukhuspersonalens vita rockar kommer strax förra sekelskiftets kostymer fram och i denna opera-i-operan så att säga, möter vi en traditionell uppsättning.
Herheim gör en rad referenser till andra verk, som Monteverdis Orfeo, där Rodolfos förflyttning mellan sjukhusrummet och Puccinis opera kan ses som Orfeus nedstigning i underjorden och hans misslyckade uppstigning utan Eurydike. I Puccinis originalscenografi finns en bit in i operan skylten Barrière d’Enfer (Helvetesporten) till en av Paris tullar. Herheims har skylten Onkologiska avdelningen: ingång (på italienska). Och Benoît, Alcidoro (Musettas sockerpappa) och Parpignol bär alla groteska kostymer inspirerade av hur medeltiden framställde Djävulen i bild. Därtill en Totentanz – dödsdans – i slutet av andra akten, med cancersjuka barn.
Det finns en rad genomtänkta detaljer i Herheims uppsättning som både behåller den konventionella La bohème, och bryter mot denna för att skapa en tragisk historia närmare dagens publik. Få må vara kallade att lyckas till den grad som Herheim gör med denna La bohème, men en likvärdig strävan borde vara självklar för ett operahus som vill verka i takt med sin tid.
Claes Wahlin