van Mechelen, Blondeel, De Negri, Mauillon, Roset, Dolcini.
Les Arts Florissants/Christie
Regi, scenografi, dockor: Basil Twist
Naxos 2.110693 [1 DVD]
Distr: Naxos
Får hör inte till de mest populära djuren hos operaregissörer. Möjligen har något enstaka får fått representera en herdes eller herdinnas värv i någon pastoral, förmodligen – jag vet faktiskt inte – som docka eller målad i bakgrunden. I denna sällan framförda opera vimlar det av får. De nosar och nojsar, klättrar på herdarna eller försöker äta upp deras klädesplagg.
Det är dockor, givetvis, som med mjuka eleganta rörelser sköts av ett antal skickliga dockspelare. Regissören Basil Twist tillhör toppskiktet inom dockspelargenren och i denna opera tillför alla fåren (och några änglar) en kongenial lekfullhet. Historien handlar om Titon (eller Tithonus), en dödlig herde, som blir förälskad i Aurora, morgonrodnadens gudinna, som besvarar kärleken, vilket upprör Éole (Eolus, vindarnas gud) något alldeles förskräckligt, eftersom han själv vill ha Aurora.
Gudar och människor alltså, och föga förvånande segrar kärleken. Det finns också en mer lokal historia till denna heroiska pastoral. Premiären ägde rum 1753, mitt i det berömda grälet mellan fransk och italiensk opera – la querelle des bouffons – där Mondonvilles Titon et l’Aurore blev ett kraftfullt musikaliskt argument för den franska operan (Rameau hade dragit sig tillbaka).
Jean-Joseph Cassanéa de Mondonville (1711–72) var samtida med Rameau men lite yngre och var etablerad i Paris sedan 1730-talet. Han stod under madame Pompadours beskydd och fungerade som violinist i konsertorganisationen Concert spirituel. Han skrev flera operor, baletter, pastoraler och en rad motetter (det finns en utmärkt inspelning med William Christie av hans Grands motets). Men det är Titon et l’Aurore som anses vara det stora numret.
Musikaliskt följer operan senbarockens dramaturgi; pastorala scener, baletter, den obligatoriska stormen etc. Under William Christies exakta ledning skulpteras orkesterklangerna precist och uppmärksamt. En invändning, inte mot Christie, utan mot operan, är att trots att operan bara är två timmar, känns många scener lite för långa. Eftersom detta är en av få inspelningar (Marc Minkowski har gjort en 1995, som nyligen återutgavs), kan det finnas anledning att framföra hela, men några da capoarior kan faktiskt kortas.
Solisterna är med ett undantag förträffliga. De båda titelrollsinnehavarna glänser lite extra, Reinoud van Mechelens starka, känslofulla tenor som Titon och Gwendoline Blondeels (Aurora) sopran är tät med eleganta fraseringar. Marc Mauillon som Éole har kraft och ett slags förtvivlan i sin stämma. Här sjunger han barytonstämma (han är också tenor…), och den vrede som rollfiguren slungar ut är en liten storm i sig. Emmanuelle De Negris Palès (herdarnas beskyddare) gör också en fin insats, liksom Julie Roset som Amour. Det enda frågetecknet är Renato Dolcinis Prometheus, prologens eldtämjare. Hans baryton är aningen osäker, och sceniskt är han lite tafatt. Det kan finnas goda skäl.
Inspelningen gjordes nämligen på Opéra-Comique i Paris under pandemin, alltså utan publik (orkestern applåderar tappert vid ridåfallet). Det kan inte vara lätt att få till det under de förutsättningarna, varken vokalt eller sceniskt. Men spelet tar sig, och scenografin med alla får, tygsjok och dockor skapar en uppsättning full av charm.
Claes Wahlin