Mezzosopranen Lilly Jørstad

“Sången räddade mig.”

Hon växte upp under enkla förhållanden i Ryssland och började sjunga som fyraåring för att lindra sin lungsjukdom. Sedan dess har mezzosopranen Lilly Jørstad hittat tillbaka till sina norska rötter och skapat sig en blomstrande internationell karriär. OPERA träffade henne i Milano.

En enorm julgran prydd med glittriga dekorationer och ljusslingor har placerats under det välvda glastaket i 1800-talsgallerian Vittorio Emanuele II. Framför skyltfönstren till modebutiker som Prada, Versace och Gucci strosar turister och Milanobor med shoppingpåsar. Det är en måndag i mitten på december. På restaurang Galleria har de första lunchgästerna precis intagit de kvadratiska borden med orange linnedukar. Det är här som mezzosopranen Lilly Jørstad har bestämt träff för vår intervju. Hon anländer i sällskap med sin italienske fästman Lorenzo, som är på besök från hemstaden Bologna. 

Några stenkast från gallerian ligger Lillys tillfälliga arbetsplats: Teatro alla Scala. Där gör hon tsaren Boris son Fjodor i Boris Godunov, baserad på Aleksandr Pusjkins skådespel med samma namn och med text och musik av Modest Musorgskij.  

– Vi i ensemblen brukar gå hit efter föreställningarna och äta, avslöjar Lilly. 

Hon säger att ossobucon är bra men beställer själv en sallad med scampi och ber på italienska om att få dressingen i en skål bredvid. Utöver sitt modersmål ryska har hon i vuxen ålder lärt sig såväl norska som engelska och italienska. Trots att hon har arbetat som operasångare i drygt ett decennium är Boris Godunov hennes första opera på ryska. Hon har sjungit ryska romanser tidigare men i operasammanhang är det debut. 

– Efter att ha sjungit mångsidig repertoar, i synnerhet på italienska, är det väldigt fint att nu få sjunga en opera på mitt modersmål. 

Den 24 oktober lämnade hon Lorenzo – som jobbar som förlossningsläkare – i deras lägenhet i Bologna och åkte till Milano för att börja repetitionerna. Han var dock på plats när Teatro alla Scalas säsong 2022/2023 invigdes med Boris Godunov den 7 december. De prominenta gästerna på galakvällen utgjordes av bland andra Europakommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Italiens nytillträdda premiärminister Giorgia Meloni och landets president Sergio Mattarella.

– Det är en stor händelse varje år och alla på teatern var stressade inför säsongsöppningen. Allt skulle vara perfekt. Att få inleda säsongen på La Scala är absolut något av det största jag har gjort hittills.

Valet att inleda säsongen med en rysk opera mitt under det brinnande kriget i Ukraina har dock mötts av kritik och under galakvällen samlades demonstranter utanför teatern. La Scalas chef Dominique Meyer försvarade under en presskonferens i november valet av öppningsopera med att beslutet fattades för tre år sedan och att uppsättningen ”inte innehåller någon propaganda för den ryska regimen”. När jag frågar Lilly om hennes syn på saken blir hon genast allvarlig.

– Den här uppsättningen var planerad sedan tre år tillbaka och invasionen ägde rum i februari. För mig innebär kriget en väldig sorg; det är hemskt och smärtsamt att se två bröder kriga. Men ryska sångare fortsätter att sjunga och jag tycker att man ska skilja på politik och konst. Vi spelar ju fortfarande tyska operor trots det som hände under andra världskriget. 

Hur har du upplevt diskussionen kring ryska verk och ryska sångare inom operavärlden sedan kriget bröt ut?

– I början var det mycket bråk om detta, men nu upplever jag att de flesta har förstått att det inte är rätt sak att ställa in ryska operor eller att bojkotta ryska sångare. 

Är kriget något ni har diskuterat under arbetet med operan?

– Nej, det har vi inte gjort. Ensemblen är som en stor familj; de som inte är ryssar kommer från Polen, Ukraina och Estland. Vi har en väldigt bra sammanhållning och umgås mycket mellan föreställningarna. Vi pratar inte politik, men jag tror att jag kan säga att alla i den här ensemblen drömmer om fred. 

Lilly Jørstad föddes 1986 i södra Ryssland. Efter att hennes föräldrar separerade flyttade hon med sin mamma och sin sex år äldre bror till staden Astrachan vid Kaspiska havet. Där bodde de hos Lillys mormor. Musiken går som en röd tråd mellan generationerna. Lillys bortgångne morfar hade varit en framstående operasångare i Astrachan, hennes mormor var körledare och hennes mamma jobbade både som musiklärare på en förskola och som operasångare. 

– Jag har väldigt varma minnen från min barndom, men det var också tufft. Vi hade ont om pengar och min mamma jobbade mycket. Jag vet inte hur hon gjorde för att hinna med allt. När jag tittar tillbaka blir jag så imponerad.

När Lilly bara var något år gammal fick hon problem med lungorna. Hon beskriver det som en lunginflammation som inte gick över. Hon hade svårt att ta djupa andetag och läkarna ville operera henne. Men riskerna med operationen var så stora att hennes mamma sa nej. I stället började hon sjunga med Lilly för att hon på ett mjukare sätt skulle kunna träna upp andningen. Då var Lilly i fyraårsåldern. Som sexåring stod hon på scen för första gången med en folkmusikorkester. 

– Jag minns att jag tog sats för att sjunga, men jag var tvungen att harkla mig för att jag hade en massa slem i lungorna. Sedan bad jag orkestern att börja spela igen och efteråt blev det succé, säger hon och doppar en jätteräka i dressingen.

Varje dag hade hon två timmars sånglektion med sin mamma och en timmes pianolektion med sin mormor. Sången gjorde att hennes lungproblem mildrades och sjöng hon inte blev hon snabbt sjuk igen.

– Det är märkligt och ganska otroligt. Man kan säga att sången räddade mig. 

Från att som liten ha sjungit folkmusik började hon i elvaårsåldern med klassiskt och fortsatte studierna på konservatoriet i Astrachan. I samma veva fick familjen kontakt med sina norska släktingar. Lilly Jørstads familj är ättlingar till de så kallade Kolanorrmännen som på 1800-talet levde på Kolahalvön i nordvästra Ryssland, inte långt från norska gränsen. Men efter den ryska revolutionen 1917 hårdnade tillvaron för de norska migranterna. 

– Mina släktingar pratade norska och under Sovjetregimen anklagades min farfars far för antisovjetisk propaganda och mördades. Det var en terroriserande tid för familjen. 

Efter Sovjetunionens upplösning har många ättlingar till Kolanorrmännen återvänt till Norge. Lilly Jørstad flyttade tillsammans med sin storebror och mamma till Vadsø i nordnorska Finnmark 2006, där deras norska släktingar bodde.

– Vi hade ett fattigt liv i Ryssland och min familj hade alltid ansetts lite annorlunda. Jag hade inte så många vänner i Ryssland; jag hade ett konstigt namn och i skolan tog folk lite avstånd från mig. Vi var bara glada när vi fick möjlighet att flytta till Norge, där våra släktingar i Vadsø hjälpte oss. 

Lilly åkte dock tillbaka till Ryssland för att avsluta sina musikstudier på universitetet där.

– Tyvärr, måste jag säga. För min ryska sånglärare misstog sig om min röst. Hon trodde att jag var sopran, men senare visade det sig att jag är mezzo. 

Tillbaka i Norge fortsatte hon studierna vid universitetet i Tromsø. Där sjöng hon för Carlo Allemano och Anne-Lise Sollied och tog efter två år, 2012, en master.

–Det jag behövde ändra var inte min sångteknik utan mitt sätt att tänka. I Norge kände jag att mina lärare såg mig som individ och betonade vikten av att jag skulle hitta ett sätt att sjunga som passade mig. I Ryssland var det ett hårdare klimat, för där handlade det mer om att göra på ett visst sätt. De var inte så intresserade av vem jag var, säger hon och tillägger:

– Jag säger inte att det alltid är så i Ryssland, men det är min erfarenhet. 

Samma år som hon tog examen debuterade hon på Rossinifestivalen i Pesaro som Melibea i Resan till Reims och innan året var slut bjöds hon in till The Mariinsky Academy of Young Opera Singers i Sankt Petersburg. Där stannade hon i ett halvår men märkte att det kalla och fuktiga klimatet inte var bra för hennes lungor. Lilly Jørstad hade vid det laget insett att för att kunna få en karriär inom den italienska belcanto-repertoaren måste hon bo i Italien och lära sig språket. Så hösten 2013 flyttade hon till Florens och läste en post-master vid Luigi Cherubini-konservatoriet.

– Italienska är det stora operaspråket; det är lätt och bekvämt att sjunga – ett slags fundament som jag upplever behövs för att sedan kunna sjunga på exempelvis franska eller ryska. 

Hon beskriver tiden i Florens som en av hennes bästa perioder i livet.

– Det var underbart. Jag kände att jag hade hamnat på helt rätt plats. Jag träffade många personer som kom att bli mina nära vänner och började sjunga för min fantastiske lärare Gianni Fabbrini, som blev min sångcoach. 

Efter ett halvår med Fabbrini kom hon att vinna flera olika tävlingar i Italien, bland annat den prestigefulla La Scala Academy 2014. Det ledde till att hon debuterade i det anrika operahuset som Angelina i en barnuppsättning av Askungen. Sommaren 2015 stod hon återigen på La Scalas scen, då som Rosina i Barberaren i Sevilla.

– Jag visste sedan jag var barn att jag en dag ville sjunga på La Scala. Men min ryska sånglärare, som jag fick när jag var 16 år, sa till mig att det aldrig skulle hända. 

En annan viktig milstolpe i karriären ägde rum 2016 då hon tilldelades Nordnorges största musikstipendium Eni Arctic Talent på 400 000 norska kronor. 

– Jag kände mig väldigt privilegierad och tacksam. Jag söker stipendier hela tiden. Visst kan man tjäna bra som operasångare när man väl har en framgångsrik karriär, men det är en tuff väg dit, långa förberedelser inför roller och mycket pengar går åt till sångcoacher för att man ska ta sig vidare sångmässigt. Stipendier gör livet lättare. 

Ytterligare en sak som hjälpte henne framåt var när hon 2017 äntligen beviljades norskt medborgarskap. För henne innebar det en stor lättnad. Dittills hade hon i operatävlingar ofta räknats som ryska, trots att hon inte hade någon formell kontakt med de ryska institutionerna. 

– Jag hade bara mitt ryska pass och kände alltid att jag behövde förklara mig. Allt blev mycket bättre när jag blev norsk medborgare.

Så ofta hon kan åker Lilly Jørstad upp till Vadsø, där hennes mamma och styvfar bor. Men de senaste åren har hon haft sin bas hos Lorenzo i Bologna. De träffades på ett tåg 2019, precis före pandemin, när hon var på väg från Portofino till Pesaro. Sedan dess är de ett par. Lorenzo berättar att opera var honom främmande innan han träffade Lilly. 

– Det är roligt för mig att få följa med henne till nya platser och lära sig om en helt ny värld. Jag kommer och hälsar på henne så fort jag kan, ibland även under repetitionsperioden, säger han och ler.

Sedan Lilly Jørstads karriär tog fart för tio år sedan har jobben avlöst varandra och resorna varit otaliga. Hon har bland annat sjungit Rosina i Barberaren i Sevilla och Meg i Falstaff på Wiener Staatsoper, Rosina på Bayerische Staatsoper i München, Siebel i Faust på Zürichoperan, pagen Smeton i Anna Bolena på Teatro Nacional i Lissabon, Cherubin i Figaros bröllop i Hamburg, Berlioz’ kantat Cleopatras död i Tokyo, Meg Page i Falstaff på National Center for the Performing Arts (NCPA) i Peking, Sara i Roberto Devereux på Teatro La Fenice i Venedig, titelrollen i Carmen på Kharkiv National Academic Opera and Ballet Theatre och Lisette Soer i The Time of our Singing (Best modern opera Award 2022) på La Monnaie i Bryssel. 

I somras stod hon under bar himmel på Arena di Verona som Flora i La traviata. Några av de operascener som står högst upp på önskelistan är Metropolitan, Covent Garden och Palais Garnier. Och hon tillägger att hon gärna skulle vilja sjunga mer i Skandinavien, gärna i Sverige och Danmark, där hon ännu inte har varit. Jag frågar Lorenzo vad han tycker om att Lilly kan komma att tillbringa mer tid längre norrut.

– Det finns ju flygplan. Hon har en fin karriär och operascenen är verkligen hennes rätta miljö. Hon hade inte varit densamma utan sången och jag åker gärna till såväl Norge som Sverige och Danmark. 

I våras gjorde Lilly Jørstad sin Norgedebut som Rosina på Den Norske Opera i Oslo. För norsk press har hon tidigare berättat att det var hennes mormors dröm att hon skulle sjunga där. Dessvärre gick mormodern bort i november 2021 och hann aldrig se sitt barnbarn på den norska nationalscenen.

– Det var inte bara min mormors utan även min största dröm att få sjunga på Den Norske Opera. Det är en otroligt operahus och det var en mäktig känsla och stor glädje att sjunga på hemmaplan med familj och vänner i publiken. 

Hur känns livet just nu?

– Jag känner mig väldigt nöjd. Det är som att allt har fallit på plats för mig. Förut reste och jobbade jag jämt. Pandemin fick mig att reflektera över livet. Många kämpar hela tiden och glömmer bort det viktigaste, som att vara med familjen. Jag tror mycket på att hitta en balans mellan jobb och fritid och jag tror att jag till slut har gjort det, säger hon med en blick på Lorenzo som nickar instämmande.

– Nu har jag tillräckligt mycket ledig tid för att kunna ladda batterierna mellan engagemangen. Det har jag insett med tiden: vikten av att vila. Gör du inte det är risken att du inte har energi till ditt nästa jobb och därför inte gör det bra. 

Vad har du för drömroller?

– Carmen, som jag debuterade med i Ukraina 2019, var verkligen en drömroll. Carmen är en sådan stark personlighet. Framtida drömroller är Charlotte i Werther och Leonora i La Favorite. Charlotte skulle jag nog kunna sjunga redan nu, men Leonora är en röstmässigt komplicerad roll – den får jag nog spara tills jag blir lite äldre. 

I sommar återvänder Lilly Jørstad till Carmen, denna gång på den österrikiska utomhusfestivalen Oper im Steinbruch. Året kommer också innehålla en viktig händelse på det privata planet: bröllop med Lorenzo. Hon säger att hon är glad över att han är läkare och inte sångare.

– Jag behöver leva med någon som jobbar med något helt annat. Men Lorenzo och jag har båda arbeten som innebär mycket press. För mig är han en hjälte; han räddar liv och jag bara sjunger, säger hon med ett skratt.

– Men för mig är sången livsviktig. När jag sjunger känner jag att jag lever och jag hoppas att jag kan få dem som lyssnar att känna samma sak.

Text: Louise Fauvelle