Hovsångerskan Miah Persson

Från blyg handbollstjej i Hudiksvall till hyllad sopran i de mest välrenommerade operahusen. De senaste femton åren har den svenska hovsångerskan Miah Persson varit bosatt i England samtidigt som hon haft världen som arbetsfält. OPERA träffade henne i Paris och pratade kämpaglöd, utseendefixering och hemlängtan.

Bakom kulisserna i ett operahus. En ung ballerina är på väg genom korridoren där dörrarna till solisternas loger ligger på rad. En äldre manlig kollega går ikapp med långa steg och passar på att daska henne på rumpan innan han gladlynt fortsätter förbi. Denna öppningsscen – där publiken får skrattet i halsen – sätter tonen för resten av Mozarts Figaros bröllop. 

Platsen är Palais Garnier i Paris och för regin står britten Netia Jones, som även har skapat scenografi, kostym och videokonst till uppsättningen. Hon är uppvuxen bakom operans kulisser och har hämtat inspiration från både egna erfarenheter och metoo-rörelsen. Miah Persson gör Grevinnan, en roll som hon gjorde första gången på Semperoperan i Dresden 2021.

– Det är en roll som jag fullkomligen älskar att gestalta. Och jag tycker att den här uppsättningen är så intelligent gjord; den tar operan ett snäpp vidare med referenser till den kultur som råder bakom kulisserna på teatrar. Det finns både ett allvar och en komik, säger Miah Persson.

”Så länge rösten håller kommer jag att stå på scen.”

– Jag har inte jobbat med så många kvinnliga regissörer tidigare. Det behövs helt klart fler kvinnor både som dirigenter och regissörer inom den klassiska musiken. Blicken, synsättet och tolkningen är annorlunda. Mozart älskade sina protagonister. Han skrev för kvinnor på ett sätt som jag tycker är väldigt unikt. Det får kraft när det backas upp av en kvinnlig regissör. 

Miah Persson har mött upp mig vid personalingången på Palais Garnier. Hon har promenerat hit från sin tillfälliga tvårummare i Maraiskvarteren. Det är en frostig torsdagseftermiddag i december. Klädd i knälång dunjacka och med sin ribbstickade mössa i handen ger hon mig en snabb rundtur genom det anrika operahuset, från den bombastiskt utsmyckade entrén till de lite slitna och anspråkslösa utrymmena bakom scenen. Vi når korridoren med solistlogerna –varav en är Miah Perssons – som har stått modell för scenografin i Figaros bröllop. 

– Jag har svårt att varva ner efter en föreställning. I natt somnade jag först vid halv tre, säger hon när vi har slagit oss ner i personalkafeterian.

Kvällen innan vi ses satt både hennes agent och hennes man – den brittiske tenoren Jeremy Ovenden – i publiken. Efteråt gick de alla tre och drack champagne på restaurangen Paparazzi, granne med operan. Den franska huvudstaden har en speciell plats i Miah Perssons hjärta. Hon åkte hit efter gymnasiet och jobbade ett år som au pair. 

– Att komma till Paris som artonåring var stort. Jag fick lära mig ett nytt språk och stå på egna ben i en storstad för första gången. 

Som relativt nybakad operasångerska 2003 var det även här hon träffade sin man, Jeremy Ovenden. De medverkade ihop i en produktion på Théâtre des Champs-Élysées.

– Sedan gick vi och höll handen längs Seine, säger hon och skrattar. 

Genom åren har hon varit tillbaka många gånger och bland annat sjungit i det relativt nybyggda konserthuskomplexet Philharmonie de Paris och på Radio Frances högkvarter Maison de la Radio et de la Musique. 

– Paris är ju en av de vackraste städerna i världen och att sjunga här innebär alltid högsta kvalité med fantastiska dirigenter och körer. Allt är i toppklass. 

Miah Perssons milda norrländska skvallrar om hennes ursprung. Hon föddes 1969 i Örnsköldsvik och när hon var fem år flyttade hon med sina föräldrar och fyra år äldre syster till ett nybyggt villaområde i Hudiksvall.

– Vi barn i kvarteret var ofta ute och lekte ihop. Det var härligt.

Mamma var sjuksköterska och pappa ingenjör. Miah var främst intresserad av idrott, men när hennes syster gick med i en amatörteatergrupp följde lillasyster med. Hon var sex år och yngst.

– Det var en jätteliten söt teater och jag blev något av gruppens maskot. Jag var oerhört blyg, men min teaterlärare märkte att om jag fick sjunga på scen så gick det bra. 

Uppmuntran fortsatte i skolan av körledaren Margareta Haglund som gav Miah solouppgifter. Hon började i kommunala musikskolan och där träffade hon eldsjälen Palle Lindström. Han drog i gång en jazzgrupp med bland andra Miah och de var med i en talangtävling i tv. 

– Egentligen var det min syster som var esteten. Hon dansade och spelade piano, medan jag mer var intresserad av att spela fotboll, badminton och framför allt handboll. Jag var med i A-laget i Hudiksvall och tränade de yngre tjejerna. 

Men hon fortsatte i amatörteatergruppen och varje år åkte de på en resa för pengarna de hade tjänat in. När Miah Persson var tretton år åkte de till Köpenhamn, där de bland annat skulle gå på operan och se Carmen.

– Jag hade aldrig sett en opera och minns att jag tänkte: Herregud vad tråkigt! Men när orkestern började spela blev jag alldeles tagen av det storslagna i allt; av musiken, scenografin och skådespeleriet. Jag kände bara wow!

Men att bli professionell sångare fanns ännu inte i hennes tankevärld, för henne var det en hobby. Efter året i Paris flyttade hon till Stockholm och började jobba på ett fritidshem. Så en dag fick hon en impuls att ringa till Musikhögskolan. På sitt bredaste hälsingemål sa hon i runda slängar: Hej jag heter Miah Persson och skulle vilja börja sjunga hos er. Miah skrattar åt minnet.

– Kvinnan i växeln tog mig tack och lov på allvar och frågade om min bakgrund. Hon tipsade mig att söka till Kulturama.

Det gjorde hon också, till en grundkurs i klassisk sång, och kom in där samma år som hon blev antagen till psykologlinjen i Göteborg. Miah Persson velade.

– Pappa tryckte på att jag skulle följa mitt hjärta och min passion, medan mamma så gärna ville att jag skulle ha en gedigen akademisk utbildning, troligtvis för att hon hade fått kämpa för sin. Hon hade heller aldrig hört mig sjunga klassiskt.

På Kulturama blev mötet med läraren Helena Tydén avgörande. Med henne var sången ren glädje. Miah Persson minns den första konserten i Sofia kyrka; hon ville bevisa för sin mamma att hon hade valt rätt. 

– Vi sjöng bland annat Mozarts Kröningsmässa och efteråt sa mamma: ”Nu förstår jag ditt val.” 

Men när resan fortsatte vidare till Vadstena-Akademien kom ett bakslag. Miah Persson kände sig nertryckt av läraren, fick höra att hennes röst inte dög och att hon aldrig skulle bli något. Ärrad tänkte hon att sångaryrket kanske inte var något för henne och började i stället läsa på Socialhögskolan i Stockholm. Efter en delkurs i juridik kände hon att det kanske var jurist hon skulle bli. Parallellt med studierna fortsatte hon att ta sånglektioner för Helena Tydén och gick med i en amatöroperakör. I smyg anmälde Tydén henne till en stipendiekonsert på Waldemarsudde.

 – Jag gick dit och sjöng två arior och vann. Efteråt sa Helena: ”Snälla Miah, du kan bli jurist när du vill, men musiken kan du inte längre vänta på.”

Hon var tjugofyra år när hon hoppade av universitet och började på Operastudio 67. Efter ett år sökte hon till Operahögskolan – men kom inte in. 

– Det är det bästa som någonsin hänt mig. Jag kände att nu är det upp till bevis; nu måste jag visa att jag verkligen vill det här. 

Hon hade fått stipendier från Kungliga Musikaliska Akademien och använde pengarna till att ta sånglektioner både hemma och utomlands. Det hägrande målet var Kungliga Operans scen men att komma in på Operahögskolan först året därpå. Det gjorde hon också och hamnade i samma klass som bland andra Kerstin Avemo. Året var 1996 och Miah Persson var tjugosju år gammal. Hon började sjunga för Ingrid Eksell, som hade varit studiekamrat med Birgit Nilsson, och som blev hennes mentor.

– Jag var relativt gammal när jag väl kom in på skolan men hade en sådan stark kämpaglöd. Jag kände mig otroligt väl förberedd och fokuserad. Sedan gick allt väldigt fort framåt. 

Debuten gjorde hon ett år in på utbildningen som Susanna i Figaros bröllop på Confidencen – ett resultat av en sommarkurs. Hon och mezzosopranen Katarina Giotas, som gjorde Cherubin, hade ambitiöst nog översatt hela operan för att förstå precis allt de sjöng. Det innebar även att de lärde sig alla roller utantill – en fördel när Miah Persson senare gjorde praktik på Kungliga Operan och fick sjunga Barbarina i samma opera. 

När hon bara hade ett halvår kvar på Operahögskolan erbjöds hon en fast tjänst på Operan. De kommande åren fick Miah Persson sjunga allt möjligt, från Verdi och Mozart till Händel och Strauss. Parallellt hade hon uppdrag utomlands med debut i Scarlattis Griselda på Staatsoper i Berlin. 

– Det kanske man skulle kunna kalla mitt internationella genombrott. Jag fick bra kritik och man började uppmärksamma mig.

Inte långt därefter fick hon en engelsk agentur och utlandsförfrågningarna blev allt fler. Det började bli ohållbart att hela tiden be om tjänstledigt, så efter sju års anställning på Kungliga Operan sa hon upp sig för att bli frilans. Vid det laget hade hon redan träffat Jeremy Ovenden i Paris. Deras dotter Ella föddes 2004 och tre år senare fick de sonen Edward. De installerade sig i England och fortsatte sina respektive operakarriärer genom att turas om att vara hemma med barnen. Även barnflickor och mor- och farföräldrarna hjälpte till. 

– Jag tycker att Jeremy och jag har delat på ansvaret för hem och barn ganska jämnt. Vi har båda karriärer som fungerar bra – kanske tack vare att vi redan hade våra liv som operasångare på plats när vi träffades. 

Efter att drömmen om Kungliga Operan blivit verklig blickade Miah Persson mot de större scenerna. I dag har hon stått på merparten av dem. På Metropolitan har hon sjungit Sophie i Rosenkavaljeren, Greta i Hans och Greta, Fiordiligi i Così fan tutte och Pamina i Trollflöjten. På Covent Garden Susanna i Figaros bröllop och Zerlina i Don Giovanni. I Milano på Teatro alla Scala har hon gjort titelrollen i Poppeas kröning och Guvernanten i The Turn of the Screw. Den långa listan fortsätter. 

– Jag är en av de lyckligt lottade som har haft jobb hela tiden. Det är klart att det i dag hjälper att jag har sjungit på Met, men det är inte heller som att allt öppnades för mig efter debuten där. Du är aldrig bättre än ditt senaste jobb och livet som frilans innebär en ständig mental påfrestning.

Hennes liv hade med stor sannolikhet varit lättare om hon hade stannat i Stockholm, resonerar hon. Å andra sidan hade hon då inte fått uppleva den wow-känsla som det innebär att sjunga på Metropolitan. 

– Att jag sa upp mig i Stockholm handlar nog om att jag var för lockad av att se hur långt jag kunde gå. Visst, det kunde ju ha lett till ett magplask, men jag har alltid haft den mentala styrkan att våga misslyckas. 

Miah Persson har även fått uppleva operavärldens mindre smickrande sidor. I ungefär samma veva som hennes karriär satte i gång började uppsättningarna spelas in med HD-teknik – det vill säga att bilden blev mer högupplöst.

– När det här kom skulle allt vara så perfekt. Det anlitades filmregissörer som var vana vid botox, fixade tänder och smala figurer. Med HD kan man zooma in och plötsligt syns precis allt. De frågade rakt ut; kan du tänka dig botox och skulle du kunna fixa den där tanden?

Vem var det som frågade?

– Det var både regissörer och produktionsbolagen – sådant som kom fram när man satt och hade kamerakontroller. Men jag har alltid varit lite bångstyrig. Jag har tänkt att om jag inte räcker som sångerska och skådespelare kan de ta in någon annan. Där har jag stått på mig. 

Jag påpekar att hon ändå har utseendet för sig och Miah funderar några sekunder innan hon svarar.

– Jag kan förstå att andra kan se det så – att det är lätt för mig att våga stå på mig. Men jag har ju ändå fått höra de här sakerna. Och även om jag aldrig har haft en tanke på att jag skulle ändra mig för någon annan så är det klart att man påverkas i det här jobbet. Visst har jag funderat på om jag skulle ta bort den här rynkan, säger hon, rynkar teatraliskt på ögonbrynen och pekar på den lilla skåran som bildas mellan dem. 

– Och jag kanske hoppar över den där bullen ibland. Då kan mina kompisar vara på mig: ”Du behöver ju inte tänka på vikten!” Men de måste inte heller stå i strålkastarljuset på scenen och ta av sig till underkläderna (vilket Miah gör i Netia Jones Figaros bröllop reds. anm.). Så visst tänker jag på mitt utseende och vill hålla mig i form, men jag vill inte korrigera min kropp på ett osunt sätt. 

Händel och Strauss har varit trogna följeslagare genom Miah Perssons karriär, men Mozart är den kompositör vars verk hon har sjungit mest. När hon fick prova på belcanto på Operastudion insåg hon snabbt att det inte var hennes temperament. 

– Det kändes nästan lite vulgärt – som att jag gjorde våld på mig själv. För mig var det enklare att sjunga Händel eller Mozart med ett fint legato i stället för ett skop som kommer underifrån, säger hon och tillägger: Man ska spela på sina styrkor. Jag har en germansk klang med en lite silvrig röst vilket passat tyska tonsättare. Jag hade gärna sjungit mer Verdi och drömrollen är fortfarande Violetta i La traviata, för det är ett sådant vackert livsöde. Men den rollen kommer jag aldrig att sjunga. 

Varför inte?

– Nej, men jag tror inte att många operahus skulle casta mig som Violetta, säger hon efter en liten paus. 

– Man ska aldrig säga aldrig, men i operavärlden hamnar man lätt i ett fack. Vissa klarar av att röra sig mellan genrer, men jag är nog mycket i mitt fack och är väldigt glad för det. Jag har nog varit lite försiktig – eller smart, beroende på hur man ser det. Jag har valt roller som jag vet att jag klarar av och som inte pushar rösten för mycket. Det är nog därför jag fortfarande låter så pass fräsch. Vissa kanske skulle säga att jag har varit feg, men jag har gjort det för att kunna sova gott om natten.

Tröttnar du aldrig på vissa operor?

– Aldrig. Jag kommer ihåg när jag precis hade börjat på Kungliga Operan och vi skulle göra trettio föreställningar av Carmen. Hur ska man hålla liv i det här? Men varje föreställning är unik – det är alltid något nytt som dyker upp. Och genom åren träffar man hela tiden nya kolleger att spela mot. Man sjunger samma text men den får en ny mening beroende på vem som regisserar.

Vilket är ditt bästa råd till unga sångare i början på karriären?

– Att lära sig säga nej. Man kan bli stjärna över en natt men man kan dala lika fort. Gör man ett dåligt jobb kanske det tar fler år att reparera skadan. Samtidigt är det såklart viktigt att våga utmana sig själv. Jag tycker synd om unga sångare i dag; det är en helt annan press nu än när jag gick ut. Med sociala medier sprids både positiv och negativ kritik snabbt. Och det är svårare att få jobb i och med att operahusen skär ner. Det är ett hårt arbetsklimat rent allmänt. Då kanske det blir svårare att tacka nej till en roll trots att man inte känner sig redo.

Miah Perssons mest minnesvärda nej uttalades i New York. Hon skulle göra en provsjungning på Metropolitan för rollen som Sophie i Rosenkavaljeren. Hon hade precis flugit över och skulle göra en konsert på Carnegie Hall i samma veva. När pianisten kommer för att repetera känner hon att rösten inte är hundra. När den castingansvarige kommer ner och säger att juryn väntar på henne svarar hon: Jag är jätteledsen, men jag tror inte att jag kommer kunna göra det här.

– Dåvarande musikchefen James Levine sade att det var starkt gjort av mig. Men när jag efteråt gick över Lincoln Center började det regna och jag bara stortjöt. Jag kom till omklädningsrummet på Met och där tog det slut. Samtidigt visste jag att det hade varit rätt sak att göra. Ett halvår senare ringde de och bad mig komma dit igen.

 Utanför de höga fönstren i kafeterian på Palais Garnier har skymningen lagt sig över Paris. Miah Persson är ledig i kväll och ska, när vi skiljs åt, promenera hem till Marais. Hon berättar att familjens jul har planerats på distans från Paris. Merparten av julklapparna är beställda online och hon vet ännu inte om hon kommer att hinna hem till julafton mellan föreställningarna. Familjen tar igen det efter nyår. Då ska de alla fyra åka till Miahs föräldrar i Hudiksvall. Hon älskar att åka längdskidor och slalom, något hon har fört över till barnen.

– Det är en sorg för mig att inte bo i Sverige. Efter femton år i England har jag insett att jag är väldigt svensk. Tyvärr tror jag aldrig att vi kommer att flytta hem på heltid för min man har svårt för kylan och mörkret. Men när Edward slutar skolan kommer vi nog att tillbringa längre perioder i vårt sommarhus i Hudiksvall. Till och med min man säger att inget slår den svenska sommaren. 

Hur ser du på framtiden karriärmässigt?

– Jag har fortfarande fullt med jobb och tänker att jag kommer fortsätta med det jag gör nu ett bra tag till. Men jag inser ju att jag inte kommer att sjunga resten av livet och har börjat fundera på vad jag ska göra när jag slutar. 

En tanke är att kanske börja jobba som livscoach – en idé som föddes under pandemin när både hon och resten av familjen påverkades negativt av oro och isolering som en konsekvens av ovisshet och utegångsförbud. Sedan en tid tillbaka läser hon till livscoach via en utbildning online. Hon vill också fortsätta hålla i master classes – något hon började med för sju år sedan. 

– Jag har ingen sångpedagogutbildning och vill inte röra runt i sångarnas teknik. Men jag tittar på helheten: texten, framträdandet och hur de står och agerar. Det tycker jag är spännande och där känner jag att jag kan bidra, säger hon och tillägger med eftertryck: Men så länge operahusen vill ha mig och rösten håller kommer jag att stå på scen och sjunga. Jag ser mig absolut som Marcellina – det ser jag mycket fram emot, då är cirkeln sluten och jag har gjort alla kvinnorollerna i Figaros bröllop. 

Text: Louise Fauvelle