Florian Sempey (baryton), Karine Deshayes (mezzosopran) och Nahuel de Pierro (bas). Orchestre National Bordeaux Aquaitaine/Minkowski
Alpha 791 [1 CD]
Distr: Naxos
En Rossini-cd med bara barytonarior tillhör inte vanligheterna, särskilt inte med en fransktalande baryton. Även om Paris var Rossinis hemort och verksamhetsområde i mer än halva hans liv finns det få franska sångare som utmärkt sig Rossinisångare. Därför välkomnar vi gärna en skiva med Florian Sempey, den som väl får sägas vara Frankrikes främste lyriske baryton i dag.
Sempeys baryton är ljust färgad, slank och flexibel och passar således utmärkt i Rossinis relativt få barytonroller. Rossinis mest kända rollfigur och mest kända ”låt” är ju Figaro i Barberaren i Sevilla med faktotumarian, vars ”Figaro”-upprepningar i operaparodierande syfte kan rabblas av de flesta som inte ens har en aning om Rossini eller opera överhuvudtaget. Rossini använde sig för övrigt sparsamt av det rena barytonfacket och då enbart i sina komiska operor. För sina seriösare operor använde han snarare det närliggande högre basfacket.
Här är gränserna naturligtvis mycket flytande. Man skulle gärna ha hört Sempey i någon av de seriösa basnumren. Dock är hela skivan begränsad till sex av de lättare operorna. Detta är egentligen min enda invändning, för annars bjuder Sempey på härlig och generös Rossinisång. Han går ut friskt med en vital faktotumaria i ett tungvrickande tempo som skulle få den mesta rutinerade italienske buffabarytonen att snubbla och falla på ända – inte Sempey; man kan bara häpna över hur hemtamt och virtuost som denne fransktalande baryton rör sig i de italienska parlando-racen.
Och dirigenten som fullt ut hänger med i svängarna är Marc Minkowski. Att denne franske barockspecialist kunde få ut nya klangspektra även om han leder en traditionell symfoniorkester som Bordeaux-operans kanske inte förvånar. Helt orkestrala inslag i en sångrecital känns ofta ovidkommande och slöseri med plats. Här ingår två av Rossinis mest kända uvertyrer, den till Barberaren i Sevilla och till Italienskan i Alger. Men jag hade gärna sett att utrymmet använts till Sempey och ytterligare ett par arior. Fast jag ändrar uppfattning när jag lyssnar till Barberaruvertyren och hör hur Minkowski med små medel, med accent- och tempoförskjutningar, pånyttföder denna uttjatade uvertyr till ett härligt lyssnaräventyr.
Kvarstår dock önskningen om lite fler okända Rossininummer. Utanför de rossiniska allfarvägarna ligger bara en aria ur L’occasione fa il ladro (Tillfället gör tjuven) och en ur Silkesstegen (La scala di seta), av vilka den senare är extra intressant. De långsträckta fraserna i Germanos ”insomningsaria” ur Silkesstegen fordrar nämligen lyriskt finstämd skönsång och raffinerad nyansering, kvaliteter som sällan återfinns hos Figarobarytoner men som Sempey utför känsligt och innerligt och med total andningskontroll.
På skivans duetter, Rosina-Figaro ur Barberaren och Taddeo-Isabella ur Italienskan i Alger, får Sempey hjälp av den utmärkta mezzosopranen Karine Deshayes samt i duetten Dandini-Don Magnifico ur Askungen utvecklar Sempey tillsammans med basen Nahuel di Pierro det frustande brio och goda humör som gör Rossini till Rossini. s
Sempey avslutar med två franskspråkiga avsnitt: Raimbauds aria ur Le comte Ory och sången ”La chanson du bébé” ur Rossinis Péchés de vieillesse (Ålderdomssynder). Därmed har Florian Sempey tillsammans med Mark Minkowski fört i bevis sitt eget träffande konstaterande: ”Rossini tvingar oss att vara lyckliga!”
Erik Graune