Eva Rieger
Insel Verlag
Berlin 2022 [344 s.]
ISBN 978-3-458-64292-3
Två familjer har en alldeles speciell ställning i tysk kultur, Wagner och Mann. Centralgestalterna bär namnen Richard respektive Thomas, och litteraturen om dessa båda är som bekant enorm. Men inte bara deras verk utan också deras livshistoria och familjer åtnjuter ett aldrig sinande intresse. Snarare tycks det öka, och det ges stadigt ut ny litteratur om familjerna Mann och Wagner. Det handlar också om ganska spännande familjehistorier, i synnerhet den wagnerska.
Den tyska musikvetaren Eva Rieger, som tidigare bland annat skrivit en mycket läsvärd biografi om Nannerl Mozart, har nu tagit sig an Wagners äldsta barn Isolde och skrivit en mycket fyllig och läsvärd biografi om denna med åren allt olyckligare kvinna.
Isolde föddes 1865 och var Richard Wagners första barn, men vilket var hennes efternamn? Den frågan kom att bli hennes livs tragedi. När Isolde föddes var nämligen hennes mor Cosima ännu gift med Hans von Bülow, fast hon levde samman med Wagner. Ingen påstod något annat än att hon var Richards dotter, inte heller Hans von Bülow. Juridiskt fortsatte hon emellertid att vara Isolde von Bülow, vilket inte bekymrade Wagner, som ogillade regler och fördrag, vilket vi ju också vet från hans operor.
Isolde, kärleksfullt kallad Loldi eller Loldchen av båda sina föräldrar, växte upp i hemmet i Bayreuth, Haus Wahnfried, och hade en lycklig barndom tillsammans med de två äldre halvsystrarna Daniela och Blandine, den yngre systern Eva och brodern Siegfried. Denne sattes i egenskap av arvinge från början upp på en piedestal av sina föräldrar, i synnerhet av Cosima. Systrarna var sekundära, men den vackra och temperamentsfulla Isolde var ändå sina föräldrars favorit, trots att hon hade fel kön.
Isolde var arton år när Richard Wagner dog, och sedan började livet bli alltmer besvärligt för henne. Cosima började bygga upp Bayreuth till ett slags kultplats, och kretsen kring festspelen och Haus Wahnfried blev något av en sekt med henne själv som översteprästinna. Atmosfären kring den konstnärligt begåvade äldsta Wagnerdottern blev kvävande. Någon utbildning fick hon dessutom inte, Cosima var hård motståndare till all kvinnoemancipation, samtidigt som hon själv var ytterst verksam och kompetent som ledare av festspelen. Det är mycket tack vare Cosimas skickliga uppbyggnadsarbete som Bayreuth och Wagnerfestspelen kommit att bli en så märklig ingrediens i de senaste etthundrafemtio årens tyska kulturliv.
Isolde var visserligen starkt bunden till sin mor och till Wahnfried, men hon vantrivdes alltmer, och hon var inte så trakterad av att träda in i rollen som sin mors tempeltjänarinna i kulten av den döde mästaren. En lycklig lösning öppnade sig, då hon förälskade sig i och tilläts gifta sig med en assistent vid festspelen, den schweiziske dirigenten Franz Beidler, sju år yngre än Isolde. Men Siegfried uppfattade den ambitiöse Beidler som en konkurrent och motarbetade honom från början. Mer kritiskt blev det sedan Isolde fött en son 1901, Franz Wilhelm, som alltså var Wagners första barnbarn och dessutom av manligt kön. Att Siegfried var homosexuell visste alla, även om det var fullkomligt tabu att ens antyda saken. En dynastisk kris stod under uppsegling, eftersom det inte såg ut som Siegfried skulle få några egna barn. Det heliga Bayreutharvet riskerade att segla över i Beidlersk riktning.
En som såg den faran tidigt var Haus Wahnfrieds onda genius, rasteoretikern Houston Stewart Chamberlain. I sin dyrkan av allt tyskt och ariskt hade han åren efter Wagners död börjat nästla sig in i den högernationella och antisemitiska kretsen kring Cosima i Bayreuth. Han uppvaktade Isolde för att genom henne komma närmare in i kretsens kärna, men Isolde avfärdade honom, och han fick nöja sig med lillasystern Eva som alltid stått i sin storasysters skugga. Därefter kom Chamberlain att hata och motarbeta Isolde och resolut ställa sig på Siegfrieds sida i hans kamp mot Beidler.
Striden blev alltmer infekterad, eftersom Beidler älskade Wagners musik passionerat men inte accepterade Cosimas krav på underkastelse. Han kände sig icke utan orätt motarbetad. Isolde gjorde då det okloka draget att inför Cosima hota med att avslöja Siegfrieds läggning, vilket hade inneburit en ren katastrof. Nu var goda råd dyra. Chamberlain försökte tubba en läkare att sinnessjukförklara Isolde, och han spred också ut lögnen att den late Beidler bara levde på Isoldes pengar. Det var medvetna fake news. Beidler hade bland annat stora framgångar som dirigent i Spanien och var den förste som fick Ringen framförd där. Alla försoningsförsök var förgäves, och familjegrälet slutade i domstol vid den famösa Beidler-processen 1914.
Isolde ville i domstol säkra sin och framför allt sin sons arvsrätt men led ett svidande nederlag. Inför offentligheten förklarades hon vara dotter inte till Wagner utan till Hans von Bülow, och både hon och hennes son förlorade all rätt till arvet efter Wagner, trots att alla visste att hon var Wagners dotter. Den moraliska segern blev emellertid Isoldes. Den tyska pressen, som ägnat processen stor uppmärksamhet, ställde sig samfällt på hennes sida och Haus Wahnfried blev svårt skandaliserat. Den sinistra trion Chamberlain, Eva och Siegfried höll den åldrande Cosima utanför, och hon var aldrig riktigt på det klara med vad som hände med den i hennes ögon av Beidler vilseförda älsklingsdottern.
Samtidigt blev Isoldes fysiska hälsa allt sämre, hon led av tuberkulos och vistades långa perioder i Davos (det bör ha varit under samma tid som Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen) och avled redan 1919 oförsonad med sin familj. Under tiden hade den engelska tonårsflickan Winifred lyckats intressera den mer än tjugofem år äldre Siegfried så mycket att dynastin kunde räddas.
Eva Rieger fick inför arbetet med sin biografi kontakt med Isoldes sondotter Dagny Beidler och genom henne tillgång till det Beidlerska familjearkivet och ett rikt nytt material, framför allt brev som hon citerar ymnigt. Det gör att Isolde framträder i levande helfigur på ett sätt som hon aldrig gjort förr, och det är med stark medkänsla man följer hennes lidandes historia.
Eva Riegers biografi ger också en substantiell bakgrund till Brigitte Hamanns briljanta genomlysning av Winifred Wagner oder Hitlers Bayreuth. Men det finns fler opublicerade brev och dokument både i arkiven i Bayreuth och i familjemedlemmars ägo, hett sprängstoff om de någonsin blir offentliga. Sista ordet i och om denna oförsonliga familjehistoria är knappast sagt.
Lennart Bromander