Aida på Wermland Opera, Karlstad

Giuseppe Verdis Aida har aldrig spelats i Karlstad. Det var något som den härom året nytillträdde opera- och orkesterchefen Kjell Englund ville ändra på. Det är hans första operapremiär som chef. Folkoperans uppsättning av Aida 1985 var det som tände hans operaintresse på allvar. Det var Folkoperans dåvarande chef Claes Fellbom som regisserade och nu har han fått chansen igen av Englund i Karlstad. 

I Fellboms förra uppsättning fanns det mängder av energi, stark personregi och en radikalitet som fortfarande bränner kvar på näthinnan. Men i Karlstad är regin indifferent med en orkeslös personinstruktion, där sångarna själva i varierande grad får fylla ut scenen med sin egen personlighet och stamina. 

Det som imponerar är det sceniska rummet i form av mobila pelare med inristade hieroglyfer. Och här ska Linus Fellboms fiffiga scenografiska lösningar och ljusdesign prisas. Också Anna Ardelius kostymer i lapis lazuli-blått och guld, vilket förhöjdes än mer av blått och rött scenljus. 

Karlstads teater är en liten tittskåpsteater med ett fint scendjup och med en ännu djupare bakscen, vilket gör att detta stora verk går att spela här. Det är imponerande. Aida är ett intimt kammarspel förutom triumfmarschen. Det är ett triangeldrama mellan Aida, Radamès och Amneris. Den tillfångatagna etiopiska prinsessan Aida älskar Egyptens härförare Radamès och det är ömsesidigt. Dessutom älskar Faraos dotter Amneris Radamès, vilket inte han gör. Grundkonflikten: kan man älska sin fiende utan att svika sitt land? 

Det är en fråga som ställts alltsedan urpremiären i Kairo 1871. I Karlstad berättas det rakt upp och ner, men där blir vissa scener väl poänglösa. Amneris är hetsätare som föräter sig på bakelser. Detta tjatas om väl mycket. En scen som har verklig dramatik är när pelarna i slutet av domstolsscenen rasar ihop, medan triumfscenen är alldeles för stillastående. Det kunde Claes Fellbom ha löst på ett mer levande sätt.

Störande är att man ger verket på svenska i nyöversättning av regissören. Texten är ofta platt och otymplig. Tidigare har man i Karlstad gett främst Wagneroperor på originalspråket. Nu kan vi följa Fellboms svenska text på textmaskinen. 

Det som imponerar mest är dirigenten Eric Soléns handlag med Wermland Operas 40-mannaorkester, som spelar med både schwung och täthet. Fina soloinsatser, inte minst av träblåsarna och solocellisten. Soléns idoga orkesterarbete har gett ett fint resultat och ihop med de flesta sångarna och kören blir det vokala resultatet än mer förhöjt. Enda randanmärkningen är några skira tunna stråk som blir lite orena när det är så få stråkmusiker, något som den lilla numerären inte lyckas skyla över.

AnnLouice Lögdlund är kanske inte i första hand en självklar Aida efter att med stor bravur ha sjungit alla Brünnhilderollerna, Brangäne och Kundry. För henne är det en ren arbetsseger. Hon kan slanka av sin sopran med fina pianissimon och har givetvis tryck i de mer dramatiska avsnitten. Däremot har Ole Aleksander Bang problem med Radamès tessitura. Hans barytonala tenor ligger i underkant och flertalet höjdtoner blir häpnadsväckande orena. Jag såg en söndagsmatiné och då hade under veckan gett tre föreställningar; kanske tog det ut sin rätt? 

Martina Dikes spotska Amneris är ett energiknippe och hon är en av få roller som genomgår en utveckling, i hennes fall från självsäkerhet till bindgalen furie. Dike är klippt och skuren för detta dramatiska mezzoparti. Men en viss matthet på de högsta tonerna gjorde sig påmind i form av en rak höjd. 

Den sceniskt säkre och inte minst vokalt utmärkte Anton Ljungqvist som Amonasro svarade ihop med Lögdlund för den bästa vokala insatsen. Hans flödande barytonala värme gör honom idealisk, åtminstone på denna scen. Lägg därtill en eminent textning. 

Michael Schmidberger som översteprästen Ramfis visade prov på en mer öppen klang än vad jag minns honom från andra roller. Staffan Liljas, som kungen av Egypten, imponerade med stor pondus genom sin sonora och djupa bas. 

Med en annan regiinsats hade det kunnat bli mycket bättre. Det saknas förvisso inte yngre svenska regissörer. Det är dags att ge dem chansen nu. 

Sören Tranberg