Spader dam på Kungliga Operan

Meningen var att Kungliga Operan skulle ha tagit upp den ryske regissören Dmitri Bertmans uppsättning av Spader dam från 2009. En produktionsprocess som jag följde från ax till limpa. Det var en mycket bra iscensättning som gavs 25 gånger. Sedan dess har mycket hänt. Rysslands anfallskrig mot Ukraina är en av orsakerna till att man inte tar upp den produktionen, vilket är förståeligt. Bertman är också en av grundarna till Helikonoperan i Moskva, som tidigare hade en viss form av frihet, men som nu är en statskontrollerad stadsteater. Det räcker inte med att Bertman, som regisserat tre operor i Stockholm och en på Malmö Opera, har mångkulturellt påbrå – judiskt tyskt-rumänskt-italienskt på fädernet och helryskt på mödernet, det väger inte upp det hela. 

Så Kungliga Operans nye konstnärlige chef Michael Cavanagh bestämde sig i stället för att ge verket i en konsertant version, där han svarar för både idé och konception. Hans sceninstruktioner går sömlöst mellan de olika tablåerna. Inramat av guldblänkande pelare från Cavanaghs egen Aida-uppsättning. Läckra scenprojektioner på spelkortsmålningar av Olga Rozanova (1886–1918), som var en av förgrundsgestalterna inom den ryska avantgardekonsten i början av 1900-talet, förhöjer upplevelsen. 

Operan bygger på Alexander Pusjkins kortnovell och är närmast ett embryo till ett operalibretto. Det mesta är förändrat i operan av tonsättarens bror Modest Tjajkovskij, som svarar för librettot. Spader dam är både en privathistoria och en allmän historia om människor. Gamblern Herman utnyttjar bara Lisa i novellen för att komma över kortkombinationen, som alltid ger vinst vid spelbordet. Den får han till slut i en drömscen, där den döda Grevinnan går igen och kräver att han ska gifta sig med Lisa. Hos Tjajkovskij är han älskare, vilket inte minst hörs i musiken. 

Den vinnande kortkombinationen är tre-sjua-ess. Han vinner de två första spelen men förlorar det sista med esset, då detta slår ut Spader dam. Grevinnans demon visar sig hånleende en sista gång för Hermann, innan han skjuter sig med Lisas namn på sina läppar. 

Hovkapellet är placerat i orkesterdiket och det spelar så att taglet ryker under Alan Gilberts ledning. Partituret innehåller stor dramatik, men också fina lyriska avsnitt – inte lika förekommande som i Eugen Onegin. 

Det var damernas premiärkväll. Inte minst rysk-danskan Yana Kleyns, vars lyriska sopran är som en svetslåga, fylld till bredden av intensitet. Hennes slaviska sångsätt med ett snabbt kvillrande vibrato är som gjort för rollen som Lisa. Katarina Leoson, som väninnan Pauline, förhöjer den vokala nivån, inte minst i duetten med Maria Matyazovas Cloë under herdepastoralen. 

Anne Sofie von Otter, som den gamla grevinnan, har en enorm scenpondus och kan också falla tillbaka på att hon redan har gjort rollen sceniskt i Bryssel. Under de få scener som hon är med i förstärks agerandet än mer och det sprider sig till motspelarna.

Den litauiske tenoren Kristian Benedikt, som tidigare bland annat har gjort Otello på Operan mot Malin Byström, är av det mer kompakta slaget. Hans lite enahanda uttryck är starkt och voluminöst. Där von Otter äger fonder av scennärvaro brister det rejält hos Jens Persson Hertzmans Jeletzkij. Det blir mest stelt frackuppträdande och där sången känns knuten, inte minst blir det monokromt på höjden. Jag har varit med om att Jeletzkijs aria ”Ya vas lyublyu” kan bli en rejäl showstopper. Den kontrollerande Jeletzkij är kontrasten till Lisas och Hermans förälskelse. Hon behöver både passion och äventyr. Hon är inte intresserad av en person som bara säger att han älskar henne. Lisa vill ha mer.  

Operakörens insats var med en mycket enhetlig samklang en av kvällens stora behållningar. Även den här gången svarade Folke Alin för den grundliga körinstuderingen. 

Nu har kulturministern Parisa Liljestrand gett i uppdrag åt Statens fastighetsverk (det är den  utredningen!) att ta fram ett förslag om renovering av nationalscenen. Det blir varken om- eller tillbyggnad och ministern säger att man efter renoveringen ska kunna ge föreställningar i världsklass. Det går givetvis inte rent sceniskt när Operan inte kan samproducera med internationella scener rent tekniskt. Och för att nå upp till världsnivå borde en del manliga sångare redan nu pensioneras. Det är galet att pensionsåldern är satt till 67 år, få sångare står på zenit då. Några i de mindre rollerna i Spader dam har passerat bäst-för-datum med råge. 

Sören Tranberg