Die schweigsame Frau på Göteborgsoperan

Italiensk operabuffa uppbaxad till tyskt senromantiskt storformat, tillkommen under nazismens mest expansiva kulturpolitiska skede. Kompositören Richard Strauss, Tysklands mest uppburne tonsättare, och av Joseph Goebbels utnämnd till president i Reichsmusikkammer och därmed nazismens välbehövliga galjonsfigur för den stolta tyska musiktraditionen. Librettisten Stefan Zweig är en av den tyskspråkiga litteraturens mest populära och uppburna författare. Han kommer sju år senare i Brasilien ta sitt liv i landsflykt undan nazismens judeförföljelse. 

Omständigheterna kring urpremiären av Die schweigsame Frau i Dresden 1935 skulle kunna ses som ett skrattretande exempel på kulturpolitiskt käbbel om de inte utspelades mot en sådan mörk bakgrund. Ett par dagar före urpremiären spelar Richard Strauss som vanligt ett parti skat med sina vänner när han av en händelse upptäcker att Stefan Zweigs namn har tagits bort från programmet. Strauss hotar med att inte närvara vid urpremiären om inte Zweigs namn finns med. Namnet återinförs i programmet, urpremiären blir en succé men efter ett par föreställningar blir Die schweigsame Frau bannlyst i Tyskland. Strauss blir avsatt som president för Reichsmusikkammer. 

Die schweigsame Frau kan sägas utgöra mellandelen i den triptyk av metaoperor som ur olika perspektiv behandlar konstens och i synnerhet operakonstens villkor. Om det i Ariadne på Naxos är konflikten mellan den höga klassiska operakonsten och det folkliga som står i centrum så diskuteras i Capriccio operakonstens konflikt mellan textens och musikens företräde. I Die schweigsame Frau är det musiken eller egentligen själva operaljudet som blir föremål för Strauss distanserade ironi och humor. Början på Morosus slutmonolog är något av operans devis: ”Hur skön musiken än är, så är den allra skönast när den är förbi.” 

Zweigs libretto bygger på Ben Jonsons komedi The Silent Woman från början av 1600-talet, ungefär samtidigt som Shakespeare plitade på sina stora tragedier. Handlingen är en mer sofistikerad variant av en buffaintrig med sitt ursprung i commedia dell’arte, välkänd inte minst genom Donizettis Don Pasquale. Ett ungt förälskat par får hjälp av klipska tjänare att lura en kärlekskrank gubbe. Den gamle amiralen Morosus lider, på grund av ett krigstrauma från ett sjöslag, av skräck mot oväsen och ljud och han gör sin brorson Henry arvlös eftersom han är tenor i en italiensk operagrupp och har gift sig med gruppens primadonna Aminta. Morosus barberare råder honom till att skaffa en ung tystlåten fru. 

Med hjälp av sitt teatersällskap iscensätter Henry ett fingerat bröllop, där Henrys hustru Aminta ska spela ”Timidia” den föregivet lika tystnadsälskande tillkommande bruden. Morosus blir genast förälskad och bröllopet firas. Så snart brudparet lämnas ensamma visar Timidia sitt ”rätta” jag genom ett minst av allt tystlåtet vredesutbrott. Den förskräckte Morosus vill nu bara skiljas, vilket så småningom beviljas men först efter flera av operasällskapet påhittade upptåg. 

Om vissa vill överse med Strauss naiva eftergivenhet inför den nazistiska regimen som tecken på demens faller det argumentet när man tar del av Die schweigsame Frau. Den sjuttioårige mästarens partitur flödar över av idéer och fyndiga allusioner. Inte minst för dirigenten torde verket vara bland det mest krävande att ta sig an, även i jämförelse med Strauss övriga minst sagt intrikata och komplicerade operapartitur. 

Yoel Gamzous ledning är beundransvärd när han lyckas hålla ordning i de djävulusiskt svåra sångensemblerna, tydliggöra och lyfta fram polyfonin av solistiska och kammarmusikaliska instrumentkombinationer växelvis med maffigt Strausskt orkestertutti och andlösa melodilinjer. Göteborgsoperans orkester är briljant, men samtidigt kan man – som ofta här och sannerligen inte bara i Göteborg – irriteras över det uppförstorade orkestersoundet. Strauss raffinerade men spretiga orkesterklang skulle må väl av att underordnas en mer enhetlig klangpatina.

Uppsättningen är en hyrproduktion från Bayerische Staatsoper i München i regi av den internationellt hyllade regikometen Barrie Kosky, här i en adaption för Göteborgsoperan av Philipp Rosendahl. På en rektangulär upphöjning i centrum befolkas scenen av Vanuzzis italienska operasällskap, alla i Esther Bialas formidabla kostymer med förebilder i rollfoton från Münchenoperan. En av det mest minnesvärda scenerna kommer definitivt vara den invasion av operafigurer ledd av Sofie Asplund som Brünnhilde i ordentligt rågblont hårsvall, hjälm och rustning, följd av Violetta, Madame Butterfly, Rigoletto, Escamillo, o.s.v.

Die schweigsame Frau är Anders Lorentzsons avskedsroll efter trettio år i Göteborgsoperans ensemble och om vi inte hade upplevt honom i så många minnesvärda rollgestaltningar skulle man kunna se den ”sure gubben” Morosus som hans livs roll. Barrie Kosky proklamerar i sin programförklaring att han placerat Morosus ”i en värld som vacklar mellan Mel Brooks, Mupparna och det wienska Josefstadt”. Det begriper jag uppriktigt sagt inte, men att uppsättningen ser Morosus klangfobi och koleriska utbrott som ett uttryck för den bittre gamle mannens ensamhet och ångest framgår tydligt. Lorentzsons hjärtskärande utsatthet är övertygande, hans smidiga bas växlar mellan koleriskt tal och fyllig mäktig basklang. Hans seniga halvnakna gestalt i smutsiga kalsonger och tovigt hår är så långt man kan komma från den fryntliga pondusen hos schablonbilden av en buffabas. 

Att Sofie Asplund i titelrollen skulle vara idealisk förvånar ingen som upplevt hennes makalösa Zerbinetta både i Göteborg och Stockholm. Förutom den oöverträffade virtuositeten i koloraturerna och de fabulösa höjdtonerna, finns en rymd och värme som gör hennes medkänsla med Morosus i intrigspelet som den tilltänkta idealhustrun mer trovärdig. Kärleksscenerna med Henry, där hon förenas med Eleazar Rodríguez’ smäktande tenorala välljud, blir välbehövliga lyriska andningspauser i det stressade buffatempot. 

I den mest krävande rollen som Morosus barberare fungerar Hannes Öberg som intrigkarusellens egentliga regissör. Klädd som sig bör i Brighella-grön Adidasoverall skyndar han fram, ömsom förförisk ömsom cyniskt hjärtlös, alltid charmerande med total säkerhet i växlingen mellan långa tyska talpartier och smekande barytonsång. 

Och Vanuzzis operasällskap, liksom dess uttolkare i Göteborgs operasällskap, deltar med liv och lust i detta hjärtlösa spektakel som ska få den stackars gamle mannen att se mer harmoniskt och försonande på livet. Ingen, hur desperat kärlekstörstande man än är, skulle stå ut med den underbart vulgära Carlotta i Ann-Kristin Jones, som i Traviatamundering dompterar på bredaste dalmål, eller ännu mindre med Mia Karlssons Isotta i sina outhärdligt pickande besserwisser-koloraturer. 

Att Lorentzson har vänlig konkurrens i ett par andra av Göteborgsoperans veteraner i de lägre röstfacken ser vi när Mats Almgren och Åke Zetterström med gott humör rumsterar runt som skiljedomare och vigselförrättare. Ett fräschare nytillskott i basfacket är Nils Gustén, som verkar trivas utmärkt både som långskäggig Wagnergubbe och som sexig dragqueen. 

Sist men definitivt inte minst: Katarina Giotas som Morosus hushållerska. Pratsjuk och ilsket muttrande, struttar hon omkring med ett kroppsspråk liknande Maria Lundqvists bibliotekarie i tv-serien Sally. Oupphörligen utsatt för Morosus och allas förakt och vrede är hon ändå trofast och lojal, egentligen den enda pålitliga i detta Richard Strauss underbart intagande sällskap av roller och masker.

Uppsättningen i München hade premiär 2010 men har som oväntad publikfavorit återkommit i repertoaren. Man önskar att samma kommer att hända med Göteborgsoperans tystlåtna fru. I sanning en opera och en uppsättning som man gärna vill återkomma till.

Erik Graune