Mästersångarna i Nürnberg på Oper Frankfurt

Oper Frankfurt är alltid värd ett besök! Man närmast abonnerar på titeln Årets tyska operahus, därtill med uppsättningar som i sin tur koras till årsbästa. Ett mått om något på den kvalitet som under Bernd Loebes långa chefskap fått utveckla sig. Här finns en konstnärlig vilja med egenproducerade uppsättningar som man kan besätta med en stor fast ensemble. Så även i nyuppsättningen av Mästersångarna i Nürnberg.

Men, även här diskuteras nödvändigheten att renovera byggnaden, som invigdes 1963 (delvis återuppbyggd 1991 efter en eldsvåda i scenutrymmet), alternativt bygga ett nytt hus. Man skulle kunna tro att det vore en lätt match att få igenom ett positivt beslut i bankstaden med skyskraporna, men icke. Denna diskussion påverkar nu inte verksamheten nämnvärt. I stället för den håglöshet som råder vid Gustav Adolfs torg (orsakad av underfinansiering och aktivt ointresse från politisk sida) satsar man i Frankfurt friskt vidare på att vidmakthålla den stora ensemblen (41 solister) och erbjuda publiken en bred repertoar – denna säsong hela 18 operaverk varav tio är nyuppsättningar!

Richard Wagners Mästersångare har för länge sedan lämnat den medeltida tyska stadsidyllen i Nürnberg bakom sig. Den syntes väl senast i Götz Friedrichs uppsättning i Stockholm 1977, där åtminstone scenografin av Günther Schneider-Siemssen gick i en lokalpatriotisk frankisk kolorit, givet regin bröt mot traditionerna och bjöd på nytolkningar.

Sedan dess har det flutit mycket vatten i floden Pegnitz. Hans Sachs har bland annat agerat cannabisodlare på Staatsoper i Berlin och husvagnsägare i München. En milstolpe sattes i Barrie Koskys enastående tokroliga men svärtade uppsättning i Bayreuth. Bland operafolk talas det om uppsättningar före och efter 2017.

Även Johannes Erath iscensätter Wagners komedi i mörka nyanser och befriad från tid och rum. Här och var påminns vi om åtminstone en smula Nürnberg. På ridån projiceras Albrecht Dürers bedjande händer och hans ikoniska hare har placerats i höger hörn av prosceniet – med en snara om halsen.

I första aktens kyrkoruin möter vi mästersångarna uppflugna på höga flyttbara stolar som vore de tennisdomare med uppgift att beakta sitt sångarämbetes alla regler. De rullas omkring av sina gesäller och rangordningen dem emellan speglas i höjd över scengolvet med Sachs och rikemannen Pogner på fyra meters höjd. Mästarnas rutiga kostymer antyder småaktighet hos dessa borgare och med ironisk träffsäkerhet understryks regelverket av den trave (femton meter) regelböcker som Sachs lärling David kånkar på när han undervisar nykomlingen Walther von Stolzing – för att sedan släppa den fritt svävande över scengolvet.

I andra akten är alla regler upphävda. Färgglädjen är borta, scenografin förflyttar sig i ständigt nya konstellationer och mästarna själva har hämtats ner till marken, om än sittandes i rullstolar och mörkt klädda. Här bränner det också till, komedin svartnar och vi möter en aggression som inte främst riktas mot Beckmesser, utan snarare mot Eva som fritt villebråd under slagsmålet efter att ha blivit utsedd som pris vid morgondagens sångartävling.

Väl där, i tredje aktens slutscen, får ängen representeras av en stor blomkruka i centrum. Omkring denna grupperar sig den välsjungande kören utklädd till en brokig grupp artister som hämtats från populärmusikens nittonhundratal. I en tablå inte så olik omslagsbilden till Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band. ”Alla” är där – Beatles själva, Kiss, the Supremes, Dolly Parton o.s.v. Till och med Pavarotti tar plats med sin stora näsduk i vänsterhanden. Bara ABBA verkar ha tagit ledigt just denna föreställning. Ironin faller på plats när denna brokiga samling lovsjunger den inte längre så tyska konsten, allt understruket av en neontavla med ordet Germania – till slut reducerat till Mania … Och haren ja, han har sluppit ur snaran och kan se fram emot ett fortsatt liv som Nürnbergs ikon.

I Frankfurt huserar många unga amerikanska sångare, så även här. I främsta ledet Nicholas Brownlee som Hans Sachs, suveränt tydlig i diktionen, liksom Michael Nagys Beckmesser. Dialogerna dem emellan utmejslas till kleinkunst av precision och bett i replikerna. Den amerikanske tenoren AJ Glueckert som Walther von Stolzing börjar i vekaste laget, men han tar sig lagom till prissången i tredje akten. Ett fynd är också hans landsman Michael Porter som kristallklart textande David. Magdalena Hinterdobler missar inga nyanser som Eva och hon och David gör sitt bästa för att inhopparen från Berlin, Katharina Kammerloher i Magdalenes skepnad, ska hamna rätt i alla sceniska förvecklingar.

Den här uppsättningen av Mästersångarna markerar slutet på Sebastian Weigles tid som Generalmusikdirektor i Frankfurt. Berlinaren representerar alla de goda egenskaper som man förknippar med en kapellmästare av den gamla skolan. Solid repertoarkännedom och träget arbete med att bygga upp den musikaliska standarden i orkester, kör och solistensemble. Så var det knappast förvånande att uppsättningen rörde sig på en genomgående hög nivå. Orkesterspelet utfördes pregnant och alla små och stora konversationer, som det vimlar av i texten, kommer utan problem över orkesterdiket, vilket inte minst märktes i publikens reaktioner.

Det skulle inte förvåna om denna Mästersångare kvalar in sig på topplistan när tidskriften Opernwelt så småningom ska kora årets uppsättning …

Det är för övrigt slående hur pass ”billigt” man kan gå på en föreställning som denna. Omräknat 1 300 kronor på parkett en lördag. Motsvarande biljett till musikalen Sweeney Todd på Kungliga Operan kommer att gå på som mest 1 580 kr en vardag under vårsäsongen.

Alexander Husebye