The Turn of the Screw på Folkoperan

I Annilese Miskimmons Turn of the screw på Folkoperan är det barnen själva som frammanar sina spöken. 

Det är första gången en Benjamin Britten-opera spelas på Hornsgatan – anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att kompositörens kammaroperor har ett format som gjort för den här scenen. Och man har slagit på stort med English National Operas konstnärliga chef Annilese Miskimmon som regissör, KammarensembleNs musiker med dirigenten David Björkman och några riktigt bra solister. 

Resultatet är ett mycket brittiskt kammardrama fast på svenska, med lätt beröringsskräck, klätt i skoluniform och lite präktig 50-talskofta. Britten och Myfanwy Pipers opera efter Henry James berättelse om guvernanten och hennes unga skyddslingar Miles och Flora på det (kanske) hemsökta godset Bly, är förvisso en isande malström av höjda ögonbryn, undertexter och hårt hållna emotioner. Har här begåtts övergrepp? Är barnen besatta av onda andar eller pågår allt i guvernantens huvud? Men riktigt så här blodfattigt – och oläskigt – skulle den inte behöva spelas.  

När spökena Peter Quint och Miss Jessel rör sig runt bland människorna i husets ständigt upplysta trapphall är samspelet levande och döda emellan reducerat till ett minimum. Det hade räckt med väldigt lite – en blick, en lätt beröring, en släckt lampa. Som det nu är gör föreställningsaffischen med två barn och skymten av en vuxens hand mer än själva uppsättningen för att sätta ljuset på de högst oklara sexuella underströmmarna och de obekväma frågor Brittens verk kan ställa, om man låter det. Makten som Quint utövar på unge Miles förblir ytterst oklar. Pipers och Brittens snusklatin fullt av sexuella anspelningar tillåts aldrig göra avtryck i skolsalen. 

Tessan-Maria Lehmussaari är med sitt blöta, stripiga hår i sin gestaltning av Miss Jessels vålnad på väg mot ett slags japansk skräckfilmskvinna, men stannar vid Moaning Myrtle och hennes droppande handfat. Och under sin spökseans skär barnen sig själva i händerna med knivar utan att det kommer ens en droppe blod. 

Ja, det har blivit ett högborgerligt kostymdrama snarare än spökhistoria av den här operan, mer Downton Abbey med betjänt och prydlig rostat bröd-hållare till frukostteet än en Spöket på Canterville för vuxna. Och det håller inte skådespeleriet – eller om det är regin – riktigt för. 

Betydligt roligare har jag åt musiken. Här har Britten förlagt så mycket dramatik till orkesterdiket och KammarensembleN är i sitt esse, varenda musiker en solist. Duetten mellan Marie Arnets Guvernant och Niklas Brommares pukor är en av många höjdpunkter. Anders Kilströms utomvärldsliga celestaklanger en annan. Miles, på premiären spelad av Matheo Lindberg Vivien med gänglig, tonårstrulig utstrålning, kommer med sång- och skådespelartalang så att det både räcker och blir över. De toner han inte sätter i första aktens ”Malo” tar han igen i andra. Han och systern Flora, Nelma Kollberg, går in i föreställningen som frejdiga von Trappbarn men slutar i något betydligt mörkare. Det är en fascinerande resa att följa. 

En annan favorit är Kristofer Lundin i dubbelrollen som Prologen och Quint – en av tenoren Peter Pears många paradroller ur Brittenlitteraturen. Lundin har en krämig, fyllig stämma av det slag man sällan hör på den här sidan Nordsjön. Det räcker inte hela vägen för att rädda uppsättningen från sin känsla av oförlösthet, men det räcker en bra bit. 

Hanna Höglund