Strandad på Kungliga Operan

Fortfarande i dag, nästan 20 år senare, sitter minnet kvar av uruppförandet av Karin Rehnqvists duo Rädda mig ur dyn i Vasamuseet 1994. Det är ett klangminne av Susanne Rosenbergs kulande röst och Jörgen Petterssons altsaxofon, tvinnade in i varandra. Men det är lika mycket ett affektivt minne: det var tre dagar efter Estoniakatastrofen och det verk som var avsett att komma i beröring med Vasaskeppets förlisning fick en helt ny, omtumlande innebörd. 

I Per F. Bromans biografi om Rehnqvist lyfts just katastroftemat i hennes komponerande fram i ett eget kapitel. Rehnqvists och Kerstin Perskis Silent Earth, som uruppfördes under årets Östersjöfestival och tilldelats Nordiska Rådets musikpris, är ytterligare ett verk som pekar i samma riktning. Rehnqvist har tagit på sig en tonsättarroll som är ovanlig: hon komponerar i tiden för en större gemenskap. Det inger respekt.

Att Karin Rehnqvist och hennes familj var med om tsunamin 2004 innebär inte att hennes första regelrätta helaftonsopera Strandad handlar om den katastrofen. Faktum är att upplevelserna i Thailand under en tid fick tonsättaren att tystna. Återigen är det Perski som stått för texten, som i stället gestaltar reaktionerna på ett vulkanutbrott på en obestämd ort. Precis som i Ruben Östlunds långfilm Turist ligger den mer eller mindre själviska reaktionen från en förälder i centrum: där en pappa som vill rädda sitt eget skinn vid en hotande lavin, här en mamma som släpper handen om sin dotter under vulkanutbrottet och sedan förmår sin make att söka efter barnet bland brinnande byggnader. Både barn och make dör.

Operan står med ena benet i det fysiskt påtagliga och det andra i ett inre drama som utmynnar i en själslig rättegång. Samma dualism präglar också Natalie Ringlers uppsättning med Anna Heymowskas scenografi, ett slags realism (vardagliga attiraljer) som möter det symboliska (döljande svart plast är ett bärande inslag). Det följer linjen i Perskis libretto, där konkretion samsas med en både psykologisk och mytologisk nivå, något som varit framträdande i hennes texter för operascenen ända sedan samarbetet med Hans Gefors i Vargen kommer (1997).

Prologen visar Maria, övertygande gestaltad av en expressiv Vivianne Holmberg, tillsammans med den lilla dottern Sara strax före utbrottet. De leker tillsammans, och Sara – fint fångad av Elvira Kåhlin – balanserar på lavablock som olycksbådande ligger på marken. Hon ”kan själv”, vilket pekar fram emot det olycksaliga ögonblick då mamman förlorar kontakten med dottern vid utbrottet. Rehnqvists musik är trevande, gles för att sedan dra sig samman till en kraftfull kulmination.

Det radikala brott som kommer med första aktens början är våghalsigt. Nu befinner sig Maria en obestämd tid senare på en annan strand, mitt bland semesternjutande turister, där hon blir en spegelvänd Cassandra. Hon vittnar i minnesfragment om en katastrof som redan ägt rum bland badgäster som inte fattar det minsta. Hon betraktas som en galning och kollektivets uteslutningsmekanismer går i gång. Medelklassförvirring. ”Ring ett ett två”! Så kommer man på att det kanske behövs ”en expert”, och Carl Ackerfeldts smidiga baryton får en prudentlig försäkringsman att lösgöra sig från mängden för att förunderligt snabbt komma fram till att Maria måste vara en överlevande från vulkanutbrottet. Både han och en äldre kvinna, bemästrad av Katarina Leoson, hinner sedan föra in Maria i sina egna olycksöden. 

Strandscenen visar hur snabbt realism och symbolvärld byter av varandra, ja, krockar. Badbollar och parasoll blir en bakgrund till en (post)moderniserad mytologi. Till den mytologin hör definitivt Lena Willemarks ”Den Andra”. Hon är Marias skugga, hennes anklagande samvete och störande minne mitt i traumat. Sångmässigt bryter Willemarks folkmusikpräglade, ibland kulande röst in i ljudbilden, men att hon trumpet svartklädd och kedjerökande blir en störande hårding blir bara märkligt (den ständigt lysande cigaretten påminner förstås om vulkanen, men på ett parodiskt vis). I psykodramat pekar hon fram emot den andra aktens stora självuppgörelse, där hon blir en åklagare tillsammans med körens jury mitt bland stora lavablock. Precis som kören i Matteuspassionen utropar ”Korsfäst” skriker den här kören ut ”Skyldig”. Maria underkastar sig domen.

Den symboliska rättegången handlar om hur Marias förträngning av den personliga katastrofen ger vika och hon börjar minnas vad som skett. Det leder över i ett scenbyte där en försoning äger rum. På ett omvälvande vis plockar kören fram blommor som fyller scenen, ljuset blir varmt gulrött. Här blir nyckeln densamma som i Rädda mig ur dyn: Psaltarens visdomsord. ”Allt har sin tid” varieras, men nu förvandlas tyngden i bibelorden till en modern psykologisk version av att lyckas ”gå vidare”. KBT i stället för Freud.

Om Rehnqvist i sin duo från 1994 utvann en molande och kraftfull ljudvärld ur två stämmor har hon här tagit sig an operaorkesterns apparat. På ett märkligt vis är den mer styrande. Den går inte helt villigt med på hennes behandling. Att Rehnqvist öppnar salongen för slagverket, med cymbaler, trummor, klockspel och crotales på balkongerna, är ett utvidgande grepp som gärna hade kunnat få paralleller. Den tilltalande orenhet som alltid funnits i hennes klangvärld finns också här, men i andra dimensioner. Carl Ackerfeldts trubadursång till gitarr överraskar och den framstigande lyriska folktonen i försoningsstunden har sin egenartade magi men gränsar till det banala (det har sällan hänt i Rehnqvist märgfulla folkmusikalitet). 

Annars återkommer en ganska brötig orkesterbehandling med lagrandet av motiv i skilda skikt. Det handlar ändå inte om att dirigenten Cathrine Winnes skulle svara för ett dåligt jobb i orkesterdiket, tvärtom.

Kanske kunde den så ofta entoniga vokalbehandlingen ha fungerat om librettot svarat för en betydligt större poetisk kraft. I stället går både verk och uppsättning vilse i psykodramat, där allt slutar med Marias seger över sin skugga efter en alldeles, alldeles för utdragen dragkamp med ett svart rep. Någon katharsis uppstår inte när Maria besegrar sin erynie, snarare missmod.

Erik Wallrup