Sweeney Todd på Kungliga Operan

När ett operahus sätter upp en musikal kan intressanta saker hända. De skolade rösterna i ensemblen, rikedomen och detaljskärpan i den stora orkestern skapar ett musikaliskt djup som sällan går att uppnå på en teaterscen. Och vid en fördjupad tolkning av librettot, där man inte bara tittar på underhållningsvärdet, hittar regissören ofta intressanta dimensioner.

Detta händer när Michael Cavanagh, konstnärlig chef på Kungliga Operan, tar sig an Sweeney Todd. I programbladet menar han att man inte ska stirra på beteckningar och att detta är en modern amerikansk opera som kunde ha spelats på The Met. Verket skrevs 1979 av den flitige Stephen Sondheim, allra mest känd för musikalen Sommarnattens leende från 1973, liksom för sångtexterna till Leonard Bernsteins West Side Story.

Sweeney Todd brukar kallas skräckmusikal. Ordet skräck är nu att ta i, med dagens mått, och det är varken komedi, tragedi eller bådadera. Men en väl genomförd, välljudande och frodig uppsättning är det.

Berättelsen utgår från en ”penny dreadful”; ett litet häfte fyllt av brott och mord, riktat till unga killar och med en galge på omslaget, publicerad omkring 1845. I Sondheims verk finns gott om ond bråd död. Fleet Streets demoniske barberare tar kål på högvis av ensamstående män, helst sådana som saknar släktingar i London och inte kommer att efterfrågas.

Magdalena Åbergs scenografi består av cirklar, våldsspiraler, och uppsättningen vilar i ett gråblått halvdunkel. Dirigenten David Angus skapar en svagt malande ljudmassa, verklig eller imaginär, som fyller bakgrunden – den tidiga industrialismens gigantiska kvarn.

En rolig masscen, en av flera, är när Todd besegrar den ”italienske” barberaren Pirelli (Klas Hedlund) i en duell med rakkniven. När han efter detta etablerar sin raksalong igen gör han det på övervåningen till Mrs Lovetts pajhak. Där serveras stans sämsta pajer, stenhårda och utan protein, men den verkligheten förändras när Sweeney Todd börjar använda kniven. Då ökar tillgången till kött dramatiskt och hennes stjärna stiger.

Den bakomliggande historien är att domare Turpin (Jeremy Carpenter) blivit intresserad av Todds vackra fru Lucy och därför förvisat Todd till Australien på femton år. Under bortavaron har han förgripit sig på Lucy och adopterat dottern Johanna. Därför är Todd ute efter en blodig hämnd, inte bara på domaren och hans sadistiske konstapel utan på hela världen.

Med sin djupa baryton förvaltar Ola Eliasson utmärkt svärtan i Sweeney Todds karaktär. Han morrar, muttrar och fräser, prickar in varje ton med en inmurad vrede, betonar varje stavelse. Så långt från de flamsiga Sweeneys vi ofta får se på teaterscenerna.

På en operascen, där publiken förväntar sig en underliggande seriositet, måste karaktärerna i en musikal medvetet hålla tillbaka för att förhindra överspel. Här lyckas Karolina Blixt mycket väl som Mrs Lovett; med sin mezzo styr hon sin alltmer populära sylta och blir också uppsättningens pragmatiska centralpunkt.

En medelåldersromans uppstår mellan barberaren och pajbagerskan. I en fin scen sitter de vid en strand och föreställer sig en framtid vid havet. Kanske kan allt bli annorlunda?

En bra prestation gör Linus Börjesson som Anthony Hope, musikalens evige optimist, förälskad i den inlåsta Johanna. Hans hjärta är så gott att han i en dramatisk rymningsscen inte förmår använda revolvern.

Johanna Rudström, som tiggerskan, har ett drivet och skönt ocensurerat utspel. En karaktär man minns efteråt är den funktionsvarierade Tobias, Niklas Björling Rygert, som driver allt mot undergången. Slutligen kostymerna: jättebra jobb, Lena Lindgren.

Ingvar von Malmborg