Sopranen Gisela Stille

OPERAs Sören Tranberg har träffat Gisela Stille, en av de ledande sopranerna på Köpenhamnsoperan sedan drygt 20 år. Kvällen innan hade hon sjungit titelrollen i Leoš Janáčeks opera Katja Kabanova i det gamla operahuset vid Kongens Nytorv. Morgonintervjun ägde rum i matsalen på ett Malmöhotell där redaktören bodde.

Gisela Stille är uppvuxen i Värnamo och har ett musikaliskt påbrå eftersom hennes mamma spelade piano och sjöng i kör. Själv hade Gisela en fin röst vilket ledde till att hon fick sjunga solo på skolavslutningarna. Men hon kom inte in på kommunala musikskolan
i Värnamo, för där var det fullt.

– Fast det fanns en sånglärare i Gislaved, Ulla Bondéus, som jag kom i kontakt med. Hos henne fick jag sjunga barockarior. Det var jättekul! Min mamma körde mig en gång i veckan de tre- fyra milen mellan Värnamo och Gislaved för att jag skulle få min sånglektion. En annan av sångpedagogens tidigare elever hade varit Iréne Theorin. Senare på kurser träffade jag Iréne, som stödde och trodde på mig. Min första operaföreställning var Rosenkavaljeren i Köpenhamn och jag blev alldeles betagen. Senare har jag fått göra Sophie och första gången var det i Monte Carlo.

Sångutbildningen gick vidare på Vadstena folkhögskolas musiklinje som var tvåårig.

– Fast jag hoppade av efter bara ett år. Jag fick sjunga för stora och breda partier, som Mimì i La bohème. Jag gick sedan för sångpedagogen Evy Bråhammar i Malmö. Hon byggde upp min röst och lät mig sjunga sådant som passade för en lyrisk sopran. Dessutom pluggade jag i Lund, både psykologi och musikvetenskap.

Om inte sången skulle bära hade jag tänkt mig en karriär som arbetsterapeut med inriktning mot personer som lider av minnesförluster och där musiken kan träna upp deras förmåga.

Det blev ändå sången som tog över genom att Iréne Theorin föreslog att Gisela skulle söka in till Operaakademiet i Köpenhamn.

– Här utbildades jag för professor Kirsten Buhl Møller och utexaminerades 1999. Redan som elev fick jag göra mindre roller i bland annat Karmelitsystrarna. Säsongen 2000–2001 var jag engagerad vid operan i Bonn och där sjöng jag Ännchen i Friskytten mot Anja Harteros som gjorde Agathe. Jag pendlade mellan Bonn och Köpenhamn. På Det Kongelige hoppade jag in som Nannetta i Falstaff, en roll som jag var cover för.

Sedan dess har Gisela Stille sjungit drygt ett femtiotal roller i Köpenhamn, både ledande och mindre partier. I Verdifacket har hon sjungit en mängd betydelsefulla roller som Amelia i Maskeradbalen, Leonora i Trubaduren, Hélène i Den sicilianska aftonsången, Desdemona i Otello, Alice Ford i Falstaff och Violetta i La traviata.

– Den här säsongen ska jag sjunga Violetta igen, men det får bli sista gången. En önskeroll hos Verdi vore Elisabeth i Don Carlos. Verdis dramatiska sopranpartier är uppbyggda på ett annat sätt än hos t.ex. Richard Strauss Salome. Hos Verdi gäller det att ha stamina i fyra akter, för ariorna kräver uthållighet och en bra sångteknik. Här gäller det att disponera rösten i de långlinjiga ariorna och ofta med en påföljande stretta. Det går inte att skrika sig igenom Verdirollerna.

– Jag har respekt för Aida, där har jag än så länge bara sjungit Prästinnan. Det gäller att inse sina begränsningar. Fast Salome var intressant att göra – i mitt fall med en mer lyrisk röst – trots att rollen egentligen kräver en stämma av Birgit Nilssons klass.

Det var ju Birgit Nilsson som lyfte fram dig som ett lovande löfte.

– Jag sjöng Skogsfågeln i Kasper Holtens Köpenhamnsring. Birgit Nilsson var hedersgäst och internationella Wagnersällskapet var på plats. Jag fick sjunga för dem och Birgit bredde på i sin presentation, vilket gjorde mig generad. Jag var höggravid och hade ingen Wagnerrepertoar utan jag sjöng något ur bel canto-repertoaren, men det gick hem. Jag fick för övrigt Birgit Nilsson-stipendiet 2000.

Hur förbereder du dig inför stora roller som t.ex. Lulu och Katja Kabanova?

– Det är ett långt förberedelsearbete. När det gäller Katja har jag översatt texten till både tyska och engelska. Det är viktigt att få in rytmerna och sångmelodin i kroppen, ja, nästan gnida in karaktärerna under huden. Hela dramat finns i partituret. Min sommarsemester gick åt till Katja. Det är en uppsättning som kommer från Glyndebournefestspelen och som var corona-anpassad. Regissören Damiano Michieletto var här en vecka och han gjorde om scenerierna, vilket var välbehövligt.

– Regissören David Radok – som undervisade på Operaakademiet – förmedlade kunskaper som var ovärderliga för oss studenter. Senare fick jag möjlighet att arbeta med honom i La traviata och som Anne Trulove i Rucklarens väg. Den senare rollen är lite endimensionell och här gäller det att hitta sprickor i fasaden som gör henne lite mer intressant, för annars blir hon bara godhjärtad.

Närmast väntar en stor utmaning med Aunt Lydia i Poul Ruders The Handmaid ́s Tale.

– Det gäller att hitta strategin till det undermedvetna efter att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Flera roller är mångskiktade och det gäller att krypa in under skinnet och göra dem trovärdiga så att gestaltningen blir intressant. Man får inte skriva publiken på näsan. Det gäller även Lucia di Lammermoor, där man ska skildra psykisk ohälsa.

Jag såg dig som Lulu i Stefan Herheims regi på Den Norske Opera i Oslo mot Terje Stensvold som Dr Schön. Det var ett gripande porträtt.

– Uppsättningen blev en stor succé, först i Köpenhamn sedan i Oslo och Dresden. I Köpenhamn fick jag sjunga Lulu på ett bel canto-sätt eftersom jag samtidigt gjorde Violetta – inte helt optimalt. Lulu var en mycket stor utmaning både vokalt och sceniskt.

Är det några dirigenter som du särskilt gärna samarbetar med?

– I konsertrepertoaren är det främst Thomas Søndergård. Han är en mycket behaglig person att arbeta med. Även Michael Boder, som dirigerade Katja Kabanova, besitter ett enormt musikaliskt kunnande.

Vad betydde det nya operahuset på Holmen som invigdes 2005?

– Vi fick andra möjligheter att samproducera med ledande operahus än vad som hade varit fallet tidigare. Regissörerna hade till en början nästan lekstuga med de nya scentekniska möjligheterna.

– Operaledningarna har genom åren varit generösa med tjänstledighet, vilket gjort att jag har kunnat sjunga Mathilde i Wilhelm Tell i Melbourne, Pamina i Trollflöjten vid festspelen i Bregenz, Rezia i Oberon konsertant på Grazoperan och Agathe i Friskytten i Dresden.

I Sverige har vi tyvärr inte fått uppleva dig i någon större omfattning.

– Nej, men jag gjorde sopranrollerna i Hoffmanns äventyr på Malmö Opera. Jag hoppade in på genrepet i Rucklarens väg på Göteborgsoperan, samma uppsättning som i Köpenhamn. Sedan har jag sjungit tillsammans med svenska symfoniorkestrar. Jag fick nyligen en förfrågan om att vara med i en produktion på Norrlandsoperan i Umeå, men det var för kort framförhållning, vilket var synd.

Gisela Stille har kalendern fulltecknad till och med säsongen 2024–25. Har du några önskeroller som du vill göra?

– Jag har fått blodad tand på slaviska roller. Jag gjorde titelrollen i Den listiga lilla räven och nu efter Katja skulle jag gärna vilja göra fler Janáčekroller, som Jenůfa och Emilia Marty i Fallet Makropulos. Det finns så många lager och bottnar i dessa fantastiska rollfigurer. Även Rusalka vore intressant. Bland tysk repertoar, gärna Straussroller som Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren eller titelrollerna i Arabella och Capriccio. 2025 går jag i pension eftersom det är helt andra pensionsregler som gäller i Danmark än i Sverige. Nu är min livssituation sådan att jag kan ta för mig mer än tidigare.

När intervjun var slut tog Gisela Stille bilen över till Köpenhamn för att repetera The Handmaid ́s Tale.