Brudköpet på Göteborgsoperan

Sällan förbättras en uppsättning av övermättad scenografi, kostym och koreografi. Men om det är något verk som klarar av det så är det Bedřich Smetanas komiska treaktare Brudköpet från 1866. På Göteborgs- operan är det Mellika Melouani Melani som står för regi och det är omisskännligt. Det är stora gester, en stark punkig känsla och en närmast buskisartad stämning.

Ibland blir dock viljan att chocka nästan komisk. Är det någon som fortfarande i dag blir upprörd av nakenhet på scen? Snarare är det mer chockerande att man har två statister vars enda uppgift är att hångla runt på scenen och klä av varandra nakna. Kostymen som används av resterande aktörer, skapad av Uta Meenen, känns spretig men med snygga populärkulturella blinkningar.

Här har Smetanas opera förlagts i en amerikansk småstad på dekis. Alla är antingen fulla, höga eller bakis. Och om det är något jag hoppas att vi kommer se mindre av i kommande operarepertoar så är det just detta. Jag menar inte att jag vill se tidstypisk kostym och scenografi − Ben Baur har gjort ett snyggt jobb − men säkerligen måste det finnas andra tider, miljöer och situationer som känns mer relevanta för opera i dagens Sverige?

Matilda Sterby är magnifik som Mařenka, både vokalt och sceniskt. Hon matchas väl, i alla fall i det första fallet av Adam Frandsen som hennes älskade Jeník. En mer välljudande röstkombination var det länge sen jag hörde från en svensk operascen. Speciellt Sterbys prestation är värd att uppleva i sig själv. Även Mats Almgren som äktenskapsmäklaren Kecal gör en stilfull och röstmässigt humoristisk prestation. Conny Thimander gör en fin tolkning av den stele och timide Vašek som till sist hittar sig själv.

I tredje akten dyker ett cirkussällskap upp. Här är det mycket på en och samma gång. I en rasande fart får vi se en uppsjö av olika troll- och gycklarkonster samt akrobatik. Det är skojigt och häftigt men blir något kaosartat och hafsigt. Daniel Ralphsson som cirkusdirektören och Mia Karlsson som Esmeralda gör båda bredbent charmiga rolltolkningar.

Göteborgsoperans orkester och kör, under ledning av Alevtina Ioffe, ger hela uppsättningen energi, trots att den sistnämnda tyvärr belagts med en onödig koreografi, kan vi sluta trycka in modern dans i varenda operauppsättning? Det blir inte bättre eller mer ”modernt”. Smetanas opera har också fått en ny svensk översättning av Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson och det är med ett blandat resultat. Ibland klockrent men oftare lite för stelbent och ålderdomligt.

Trots mina invändningar är Brudköpet i Göteborg en lättsam, lustig och alldeles underbart larvig uppsättning och kanske den verklighetsflykt som vi alla kan behöva just nu.