BLECH: ALPENKÖNIG UND MENSCHENFEIND
Collett, Saemundsson, Gornik, Popova, Unger.
Opernchor Aachen, Sinfonieorchester Aachen/Ward
Capriccio C5478 [2 cd]
Distr: Naxos
Leo Blech var född 1871 och gjorde vid förra sekelskiftet en snabb dirigentkarriär i Tyskland. 1906 blev han anställd vid statsoperan i Berlin, där han trots att han var jude kunde stanna ända till 1937, från 1913 som ”preussisk generalmusikdirektor på livstid”. Blech emigrerade undan nazisterna till Riga, men vid det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941 hamnade han i akut livsfara. Med hjälp av intendenten vid Berlinoperan Heinz Tietjen lyckades han undkomma till Sverige, där hans dotter var gift med dirigenten Herbert Sandberg. Blech hade redan tidigare ofta gästspelat i Stockholm och stannade nu åtta år. Sammanlagt kom han att dirigera hela 483 föreställningar vid Kungliga Operan. 1949 återvände Blech till Tyskland.
Under slutet av sin sejour i Sverige ledde han den föreställning av Friskytten där Birgit Nilsson med kort varsel fick hoppa in och debutera som Agathe. Blech skällde ut Birgit Nilsson för en liten miss och blir i hennes memoarer ihågkommen som en ”rälig gubbe”, men efter sin återkomst till Tyskland hjälpte han henne med hennes internationella karriär.
Leo Blech hade en lång dirigentkarriär, men under unga år satsade han också på att etablera sig som operatonsättare, vilket inte är så känt i dag. Hans fjärde opera Alpenkönig und Menschenfeind, som uruppfördes i Dresden 1903, var en rejäl framgång. Den framfördes flera gånger i Dresden och togs snabbt upp av fjorton andra tyska operahus. I Berlin spelades en reviderad version 1917, men efter 1933 var Blechs musik förstås stämplad som ”entartet”. Den kom heller inte att uppmärksammas i Deccas stora projekt ”Entartete Musik” under nittiotalet. Sent omsider har man dock till 150-årsminnet av Blechs födelse återuppväckt hans musik i staden där han föddes, Aachen. Där framfördes för första gången på drygt hundra år denna operamoralitet, eller vad man ska kalla den, och där gjordes också denna första inspelning.
Misantropen Rappelkopf är en riktig hustyrann och har för vana att uppträda illa mot alla människor. Ett sagoväsen, alpkungen eller Astragalus, kommer på den snillrika idén att byta gestalt med Rappelkopf, som i stället förvandlas till sin egen svåger. Denne kommer på besök till sin syster och hennes familj, och då får han med egna ögon och öron se och höra hur förfärligt Rappelkopf beter sig. Han bättrar sig omgående och låter så gärna sin dotter gifta sig med den man han tidigare jagat iväg.
Rollen som Rappelkopf är tacksamt utformad och förvaltas utmärkt av den isländske basen Hrólfur Saemundsson Även i övrigt sköter sig Aachen-ensemblen fint liksom Sinfonieorchester Aachen under engelsmannen Christopher Ward, som tydligtvis går i bräschen för stadens son och redan tidigare grävt fram och spelat in glömd musik av Blech.
Men så gäller det själva musiken. Är Alpenkönig und Menschenfeind repertoarduglig? Nja, inte riktigt. Visserligen är musiken melodisk och lättlyssnad, men den är utpräglat eklektisk. Inte minst har Blech tagit intryck av sin lärare Engelbert Humperdinck, och naturligtvis spökar Wagner i orkestern. Ibland är musiken också operettartat lättviktig som i ett dramaturgiskt löst hängande avsnitt med en glad snickarfamilj. Familjens hus köps upp av Rappelkopf, som vill ha det för att få ett ställe där han kan sitta och muttra i fred. Alpenkönig und Menschenfeind är en småtrevlig men tämligen umbärlig opera. Två extranummer, marscher skrivna under första världskriget, kunde gott ha fått vila i arkiven.
Lennart Bromander