Med god konstnärlig intuition skrev operachefen i Oslo, Annilese Miskimmon, redan 2017 kontrakt med kompositören Missy Mazzoli. Året därpå blev Mazzoli en av de första kvinnorna som fick en beställning från Metropolitan Opera i New York. Med librettisten Royce Vavrek fick hon därefter strålande kritik för operorna Proving up och Breaking the Waves. Den sistnämnda spelades i Vadstena i somras och OPERAs recensent skrev då positivt om Ylva Kihlbergs regi, och utmärkte sig extra gjorde tydligen Josefine Mindus i den bärande rollen som Bess.
Miskimmon gick vidare till English National Opera i London, och det blev den nya operachefen på Den Norske Opera, Randi Stene, som stolt önskade välkommen till urpremiären den 24 september, ”efter” att, som hon sade, ”ha deltagit vid förlossningen av denna nya opera”.
Det vilar ett amerikanskt schwung över urpremiären på The Listeners. Ett stort konstnärligt team (flera av dem New York-baserade) bygger tillsammans med regissören Lileana Blain–Cruz en genomstöpt flermedial upplevelse, där särskilt ljusdesignern Yi Zhao skapar magiska bilder. Kameror är placerade på sidobalkongerna och publiken kommer med i en ”livesändning”. Librettisten Royce Vavrek har skrivit handlingen i en nära dåtid i USA (baserad på en berättelse av författaren Jordan Tannahill). På ridån avbildas ett militärt byggkomplex med grå långa hus, enkla gröna buskar och några turkosa rektanglar som indikerar simbassänger. Antagligen befinner vi oss i sydstaterna. Plötsligt dyker det upp en prärievarg framför ridån, det vill säga en kvinna utklädd till prärievarg. Hon följer med in i handlingen och vrider sig längtande; av och till utstöter hon ett eller annat ylande.
Scenografin och ljusdesignen panorerar in på ett av husen och skapar ett slags ”sitcom”, där vi följer huvudpersonen Claire Devon i hemmet som mor och äkta maka samt på jobbet som lärare. Det finns ögonblick av munterhet, men i alla situationer är det uppenbart att Claire vantrivs. I klassrummet blir hon uppmärksam på en av de unga manliga eleverna, Kyle, och det uppstår en ömsesidig sympati när de två delar en hemlighet. De hör bägge ett underligt ljud som ingen annan kan höra. Om hon har ett förhållande med den unge mannen är oklart, men det utväxlas förmodligen en kyss. Hon tar sig för läpparna och uttrycker sin glädje över ”smaken av något nytt”.
Ljuden som Claire hör kan vara ett symtom på något, en längtan eller en allmän känsla av att inte passa in. Men det kan också vara ett verkligt ljud, ett slags tinnitus, en unik förmåga att höra låga eller högfrekventa ljud. De två söker på nätet och hittar en sekt där alla har samma egenskaper med ljud, The Listeners. De flyttar in i den gemenskapen och deltar i meditation och övningar ledda av den karismatiske sektledaren Howard.
Det visar sig att flera av medlemmarna har psykiska problem som kan knytas till militären, som tidigare aktiva eller som del av en tillhörighet till ett militärt område. Videodesignern Hannah Wasileski överför laddade närbilder av sångarna som berätter sina historier. I flera sekvenser dyker det också upp en reporter med eget kamerateam som förmedlar nyheterna om att något allvarligt är på väg att hända med sekten. Projiceringar av texter från sociala medier skapar ytterligare upplevelse av aktualitet. Det blir ordentlig ”amerikansk action” med skottlossning, polisarrest och repliker som ”Get the fuck out of my face!”.
Sekten gör uppror mot ledaren som visar fler och fler psykopatiska egenskaper. Han straffar de manliga medlemmarna och förför de kvinnliga. Claire, som på allvar lämnar man och barn, blir den nya ledaren för gruppen. Handlingen förmedlas i ett stramt förlopp med koreografi som hela tiden understödjer sångarnas rörelser. Rollbesättningen med hela nitton sångare framträder med välutvecklade karaktärer på scenen. De tål väl närbilderna och uppträder ledigt i de mer konstnärliga formationerna som till exempel utförandet av rytmiska yogarörelser. Varenda en sjunger med personlighet och glöd. Nicole Heaston är mer erfaren, med sin varma sopran skapar hon sympati för rollen Claire. Hon äger också den sceniska personlighet som rollen kräver. Vi tror på henne.
Missy Mazzolis musik fyller ett stort format. Grundläget läggs med en serie musikaliska ”väggar”, ackord som är överbyggda med linjer som betecknar karaktärer och stämningar. Ett piano som är placerat mitt i orkestern leder och ger framförandet en helt säregen karaktär. De mer voluminösa körpartierna, där sekten förmedlar gemenskap och harmoni, upplevs betagande och vackert. Det är elegant hur Mazzoli låter ljud och musik smälta samman: polissirener, längtande ylanden, atonala ljud i orkestern, blås, rytmer, gnugganden och friktioner – allt går fint ihop i ett eget auditivt berättande tillsammans med passager med en mer harmonisk musik. Det ställer stora krav på dirigenten, Ilan Volkov, att föra ensemblen igenom det hela.
Här kan det bli intressant att höra hur detta verk utvecklar sig vid framtida uppsättningar. Ganska säkert kommer The Listeners att bli ett populärt inslag i operarepertoaren framöver. Autenticiteten i förmedlandet och den höga kvaliteten bland sångarna på scenen i Oslo har satt en hög standard. Bravo!
MAZZOLI: THE LISTENERS
Premiär 24 september, besökt föreställning 5 oktober 2022.
Dirigent: Ilan Volkov
Regi: Lileana Blain-Cruz
Scenograf: Adam Rigg
Kostymdesigner: Kaye Voyce
Ljusdesigner: Yi Zhao
Koreograf: Raja Feather Kelly
Videodesigner: Hannah Wasileski
Dramaturg: Cori Ellison
Ljudingenjör: Daniel Neumann
Solister: Nicole Heaston, Simon Neal, Tone Kummervold, Eirik Grøtvedt, Johannes Weisser, Frøy Hovland Holtbakk, Håvard Stensvold, Martin Hatlo, Line Tørmoen, Ingunn Kilen, Ørjan Bruskeland Hinna, Megan Gryga, Margaret Newcomb, Jeanette Goldstein, Mathea Kvalvåg-Andersen/Hanna Linnéa Lindtvedt, Hulda Josephine Hein-Gutierrez /Nora Windfeldt, Cecilie C. Ødegården Mihai Florin Simboteanu, Anne-Marie Andersen.
www.operaen.no
Översättning från norska av Göran Gademan.