Det har gått tjugotvå år sedan Poul Ruders Tjenerindens fortælling efter Margaret Atwoods dystopiska roman uruppfördes på Det Kongelige Teater och väckte stort och berättigat uppseende. Tjenerindens fortælling är nog det främsta operaverk som uruppförts i Skandinavien under 2000-talet.
Dessvärre känns operan ännu mer aktuell i dag. Sedan dess har de högerkristna i USA blivit än mer rabiata, en president med uppenbart förakt för demokratiska spelregler har röstats fram, och när han inte blev omvald gjordes ett försök till statskupp. Det ser ut som en ren bakgrundsteckning till Atwoods roman om hur USA förvandlades till den teokratiska diktaturen Gilead.
Sedan dess har också tv-serien gjort historien om Gilead vida mer känd än när Ruders opera hade urpremiär. Helt rätt alltså av Det Kongelige att göra en nyuppsättning av detta urstarka verk – det är för övrigt första gången sedan Carl Nielsens Maskerad som en opera uruppförd på Det Kongelige får uppleva en ny uppsättning på samma scen. Utomlands har den framförts åtskilliga gånger, och det här är ett samarbete med San Francisco-operan – vi väntar dock ännu på den svenska premiären.
Denna påtagliga aktualitet gör att The Handmaid’s Tale i dag känns mer drabbande än Tjenerindens fortælling för tjugotvå år sedan. Skiftet av språk spelar ingen roll, men det känns naturligt med en återgång till originalet. Poul Bentleys briljanta libretto, som Ruders tonsatte efter, är nämligen skrivet på engelska och Ruders tvingades själv göra en översättning till danska inför urpremiären.
Ruders musik är skoningslös, stråkar och slagverk dominerar, ibland kan man associera till Bernard Herrmanns ettriga skräckmusik till Psycho men också till Aribert Reimanns vilt expressiva Lear-partitur.
I den absurda och groteska scen, där The Commander i Guds namn våldtar slavinnan Offred, brister orkestern ut i en skev variant av Amazing Grace. Det är lika grällt som plågsamt effektfullt.
Bentleys så skickligt utformade libretto spelar både tonsättaren och regissören i händerna. Scenerna går smidigt i varandra, och tillbakablickar på tiden före revolutionen spelas upp samtidigt med huvudhandlingen utan att det blir det minsta rörigt (Offred är uppdelad i två roller, en i Gilead och en i tiden före). Det är gastkramande från första takten, men inte riktigt till den sista. Slutet signalerar plötsligt en hoppfullhet som inte är riktigt underbyggd.
Den dominerande huvudrollen Offred skrevs för den i fjol bortgångna Marianne Rørholm, som gjorde en gripande minnesvärd gestaltning av rollen, men den polska mezzon Hanna Hipp är också mycket övertygande. Offred är påtagligt den typ av roll, som får en sångare att lyfta.
Den enda sångare som finns kvar från urversionen är Hanne Fischer, som då gjorde den unga Offred, men nu gör en Serena Joy (Offreds ofruktsamma ägarinna) med brutala brösttoner. Som vokal kontrast har slavuppfostraren Aunt Lydia’s parti garnerats med ideliga hysteriska höjdtoner, och här gör Gisela Stille en lika stark insats som i titelrollen i den i Köpenhamn samtidigt aktuella Katja Kabanova.
Regissören John Fulljames har skapat en tät och oavbrutet laddad uppsättning utan några longörer. Jessica Cottis och Det Kongelige Kapel formulerar musiken med precision i skoningslösheten. Premiärpublikens koncentration var total.
RUDERS: THE HANDMAID’S TALE
Premiär 29 oktober 2022.
Dirigent: Jessica Cottis
Regi: John Fulljames
Scenografi: Chloe Lamford
Kostymdesign: Christina Cunningham
Ljusdesign: Fabiana Piccioli
Videodesign: Will Duke
Koreografi: Lidia Wos
Solister: Hanna Hipp, Sarah Champion, Hanne Fischer, Jakob Skov Andersen, Ulrika Tenstam, My Bennike Herzog, Haylie Noir Helmershøj, Gisela Stille, Clara Cecilie Thomsen, Nina Sveistrup Clausen.
www.kglteater.dk