Om jag vill ta reda på vilka som sjöng i Kungliga Operans uppsättning av Ariadne på Naxos 1975 kan jag lätt ta fram mitt operaprogram och bläddra bland insticken. Det är ju inte alldeles lätt att minnas vare sig år eller, än mindre, vilka datum jag såg föreställningen. Det är knappast ovanligt att man ser samma uppsättning flera gånger, ofta återkommer en produktion kommande säsonger, med andra solister. Insticken gör det lätt att återkalla minnet.
Numera har kommunikationsavdelningen, som marknadsavdelningar numera betitlar sig, som vill de bara, ja, prata med oss, inte sälja något, beslutat att avskaffa insticken. Titta på hemsidan, säger de. Så jag gör det. Men då måste jag veta när jag såg den där Ariadne 1975, om det nu var 1975 … den gick ju 1976 också, och 1980, till och med 1986 – och vilken kväll var jag där?
Det är inte lättare nu. Hemkommen från en föreställning vill jag se vem som gjorde vad. Titta på hemsidan säger de. Men det är bäst att behärska sig, för inte läggs informationen ut direkt. Det tar flera dagar. Den information om medverkande som finns för kvällens föreställning försvinner medan föreställningen pågår, eller direkt efter.
Man säger sig vilja spara papper. Det tror inte jag på. Och som nationalscen ska man väl ändå väga fördelar och nackdelar innan man börjar spara in på något. Eftersom dramaturgiatet är avskaffat är det marknads… förlåt, kommunikationsavdelningen som står för programproduktionen. Jag tror att de tycker att det är för besvärligt helt enkelt. Många uppgifter ska samlas in, allt måste vara rätt, ner till sista bokstaven. Eftersom jag en gång arbetade på dramaturgiatet och sammanställde insticken, vet jag att det är inte särskilt komplicerat. Uppgifterna var lätt tillgängliga, internkommunikationen på Operan var mycket smidig och mallar för det lilla bladet fanns.
Insticken har två funktioner. Ett för publiken, ett för konstnärerna. Om jag vill se en föreställning igen, måste jag alltså köpa ett nytt program. Det gör ingen. Eller vänta tills kommunikationsavdelningen behagar mata in uppgifterna och hoppas att jag inte glömmer bort när jag var där.
Avskaffandet av insticken är nonchalant mot alla de konstnärliga individer som bidrar till en föreställning. De anonymiseras, degraderas till den hantverkarstatus de en gång hade men som jag trodde – framför allt på nationalscenen – tillhörde en svunnen epok. Så ska inte någon scen med självrespekt bete sig.
Om det handlade om ekonomi kan man ju helt enkelt ta betalt för insticken, säg fem kronor. Eller låta programmen ingå i biljettpriset. Program och instick är det enda fysiska som blir kvar när en föreställning spelat färdigt. Att förvägra publiken och de konstnärliga insatserna detta minne, detta av operapubliken bevarade arkiv, är att förminska opera som konstart och göra den mer efemär över tid än vad all scenkonst redan är. Det är dags att kommunikationsavdelningen gör skäl för sitt namn, och ser till att på ett handfast sätt, med instick, kommunicera med sin publik.
Claes Wahlin