Laila Andersson-Palme
Carlsson Bokförlag Stockholm 2022 [196 s.]
ISBN 978 91 8906 539 0
Hovsångerskan Laila Andersson-Palme har skrivit sina memoarer med hjälp av några av sina fans, som har försökt bringa ordning i minnenas väv. I nitton kapitel får vi följa hennes liv och karriär.
Tidigare har Carlsson Bokförlag gett ut tre sångarbiografier, om Dorothy Irving, Erik Sædén och Kjerstin Dellert – alla författade av Catarina Ericson-Roos. Men Laila Andersson-Palmes bok är mer personlig, fast ibland kan jag sakna en djupare analys om vad en operakarriär innebär, gärna på bekostnad av lite anekdoter.
Hon är född i blekingska Lösen strax utanför Karlskrona. Föräldrarna var Jehovas vittnen men verkade inte vara alltför kyrksamma och man talade inte om saken. Pappan arbetade som snickare på örlogsvarvet i Karlskrona och mamman var en praktisk hemmafru. Lailas musikaliska begåvning upptäcktes tidigt. Strax bakom barndomshemmet fanns skogen som var hennes egen sångskog. Där kunde hon drömma om att en gång få bli operasångare. Det blev en vandring från flickdrömmarnas lantliga Blekinge, resor till sånglärare, folkhögskola, kungastipendium och sedan studier vid Musikhögskolan i Stockholm, i både solosång och operaklassen.
Vid skolans elevuppspel i december 1963 sjöng Laila Violettas roll i La traviatas första akt. Därefter blev hon engagerad vid Kungliga Operan. Här hade hon redan sjungit några småroller i standardrepertoaren. På Operan kom hon att medverka i 68 produktioner fram till pensioneringen 1996 och därefter några gånger som gäst.
Redan tidigt uppmärksammades Laila. Hon blev inbjuden av Wieland Wagner – konstnärlig ledare för Wagnerfestspelen i Bayreuth – att provsjunga för rollen som en rhendotter i hans kommande uppsättning av Rhenguldet, vilket hon gjorde. Kontraktet var utskrivet, men hennes chef Göran Gentele vägrade att skriva under. Det blev rabalder i Bayreuth, för aldrig tidigare hade någon chef förvägrat någon sångare att sjunga vid festspelen. Det kom även anbud från både Wiener Staatsoper och Volksoper men också från Bryssel och Wuppertal.
Laila Andersson-Palme blev kvar på Stockholmsoperan, där hon kunde bygga upp sin initiala karriär. På den tiden gav Operan regelbundet föreställningar på Drottningholms Slottsteater och här verkade hon mellan åren 1964 och 1978. Första rollen var Eurydike i Glucks Orfeus och Eurydike. Mest omtalad var Bengt Petersons uppsättning av Händels Il pastor fido 1969, där Laila sjöng både Erate och Amarilli. Hon var motarbetad av dirigenten Charles Farncombe, som inte ville att hon skulle sjunga arian ”Scherza in mar la navicella” utan en annan aria. Laila hade stöd av operachefen Bertil Bokstedt. Till slut fick dirigenten ge sig. Händeloperan blev en stor succé och teatern gästspelade med den vid Edinburgh-festspelen 1974.
Laila Andersson-Palmes stora genombrott kom med titelrollen i Alban Bergs Lulu, som sattes upp på Operan 1977 i regi av tysken Hans Hartleb. Då i tvåaktsversionen. Det var Hartleb som fick fart på hennes internationella karriär. Med honom gjorde hon sin första Tosca på operan i Bern – en roll hon sjöng på Operan hela 93 gånger. Sedan flöt utlandsgästspelen på med Alcina i Karlsruhe, även det i Hartlebs regi. Laila Andersson-Palme gestaltade guldmedsdottern i Paul Hindemiths opera Cardillac på Bonnoperan. Därpå följde ett röstmördarparti, Abigaille i Verdis Nabucco på Grazoperan.
Laila Andersson-Palme ansåg att det var viktigt att framföra och uruppföra svenska operor. Allt från Laci Boldemanns Svart är vitt − sa Kejsaren till Daniel Börtz’ Baccanterna, i Ingmar Bergmans regi. Laila Andersson-Palme, som från början var lyrisk sopran, hade hittat rätt när hon gick över till att sjunga roller i det högdramatiska facket. Hon sjöng Brünnhilderollerna i Nibelungens ring i Århus. Då var partierna i Siegfried och Ragnarök nya för henne.
Det mest omfattande kapitlet i boken handlar om att vara resande i Salome. I Stockholm sjöng hon rollen 23 gånger i Göran Järvefelts regi och på tio scener utomlands, sammanlagt 55 gånger. De mest renommerade scenerna var Metropolitan Opera i New York och Wiener Staatsoper.
Titelrollen i Elektra kom så i Folke Abenius nyuppsättning på Operan hösten 1993 och det blev en stor framgång för Laila Andersson-Palme. Här skulle jag önskat ett helt kapitel om hur man tar sig an en sådan krävande roll som Elektra. I förbifarten nämner hon sina insatser som Jenůfa i Götz Friedrichs regi, likaså Marie i Wozzeck i Hans Alfredsons version. Jag minns den som en mycket stark uppsättning som fick oförtjänt kritik. Här skulle jag önskat mig både utvikningar och ett starkare förhållningssätt om hur man arbetade med regissörerna och hur artisten kryper under skinnet på rollerna. En viktig rollfigur som inte alls nämns är Verdis Lady Macbeth. Det hade varit intressant att få reda på hur man angriper en sådan bestialisk roll.
Laila Andersson-Palme hade en framgångsrik yrkeskarriär som på det privata planet kantades av en oerhörd tragik. Hennes förste man, ungraren Ferenc Kovacs, kallad Franzi, hade efter Ungernupproret 1956 lämnat sitt hemland och hamnat i Stockholm. Han var anställd på Operan och där träffade Laila honom. De gifte sig sommaren 1966 men lyckan blev bara ettårig. Han led av epilepsi och drunknade i sitt badkar. Laila Andersson-Palme var i New York, och där var även regissören Ann-Margret Pettersson som fick lämna det tunga beskedet och trösta den unga änkan.
Under en tågresa i Dalarna träffade hon skådespelaren Ulf Palme. Båda var på väg till ett framträdande i Söderbärke kyrka. Ganska omgående blev de ett par, men de gifte sig först 1984. Han var 19 år äldre och gick bort 1993, ett halvår innan hon skulle göra sin första Elektra. Det är beundransvärt att hon hade krafter att kunna genomföra sina engagemang när livet gick emot henne. Ytterligare ett förhållande, nu med Dramatenskådespelaren Mathias Henrikson slutade med att han fick en hjärtattack som ledde till döden. För tredje gången änka.
Om inte detta inte skulle vara nog så drabbades hon själv tio år senare av en stroke. Det blev konvalescens på Stora Sköndal i sex veckor. Där fick hon professionell hjälp av både logoped och terapeut, den senare hjälpte henne att gå med stavar. Hennes rehabilitering blev en process som tog många år. Hennes refugium har varit lantstället på Ingarö, där hon har kunnat återhämta sig. Och det har hon gjort med besked!
Ett kapitel heter ”Vart tog operakonsten i dag vägen?” Här tänker jag inte gå i polemik med Laila Andersson-Palme, men jag konstaterar att det svenska operalivet numera inte ser ut som när hon debuterade eller pensionerades. Nu har vi flera svenska sångare som sjunger utomlands och de kommer hem ibland, inte bara till nationalscenen. Vi har flera operascener nu och konkurrensen är betydligt större. Kvaliteten är också högre och det ger många arbetstillfällen även om ensemblerna är mindre. Det är inte görligt, som när jag började gå på Operan, med 50 fast anställda sångare, där en del var i elden jämt, medan andra – för att hårdra det – sjöng fyra takter om året. I dagens svenska operaklimat skulle en del gamla kolleger till Laila Andersson-Palme inte haft en chans att göra karriär.
Till bokens stora fördelar hör både en roll- och skivförteckning över Lailas karriär samt ett personregister, som gör det lätt att slå upp något speciellt. På plussidan är också det digra bildmaterialet.
Laila Andersson-Palme har alltid haft trogna fans, inte minst i gayvärlden. Så på sista sidan tackar hon sin gaypublik som betytt mycket för henne – ett djupt och äkta tack.
Trots några få invändningar är det ett viktigt dokument över ett framgångsrikt operaliv, men där vi också får känna privatpersonen bakom masken. Boken rekommenderas varmt.