Katja Kabanova på Det Konglige Teater, Köpenhamn

Katja Kabanova, med urpremiär i Brno 1921, bygger på Alexander Ostrovskijs Oväder (1859), en pjäs som ofta har setts som en politisk allegori över det ryska tsarväldet. Katja Kabanova inleder den mer mogne Leoš Janáčeks (1854–1928) sista fas i livet. Katja är tonsättarens drömbild av hans egen musa, den 28 år yngre Kamila Stösslová – en ren platonisk relation. Detta återspeglas också inledningsvis i musiken, i denna kanske mest lyriska och jämnaste av Janáčeks operor.

Katja Kabanova genomsyras som så många andra av hans operor av fascinationen över människans livsvillkor, deras drömmar, hopp och den tid som de har tilldelats och vad man gör med sitt liv. Janáčeks operaverk domineras oftast av starka kvinnor, det är som om han inte var riktigt intresserad av männen. Det finns knappast några positiva starka manliga karaktärer i hans operor. Det gäller också i Katja Kabanova, där det inte heller finns någon maktfullkomlig manlig tyrann. Verkets stora skurk är i stället köpmansänkan Kabanicha, Katjas svärmor.

Först nu sätts operan upp för första gången av Det Kongelige Teater och det vid Kongens Nytorv. Det gamla operahusets mer intima salong gör att vi kommer närmare spelet. Uppsättningen, som ursprungligen regisserades av Damiano Michieletto, var coronaanpassad för Glyndebournefestspelen. I Köpenhamn svarar Eleonora Gravagnola för regin, även om Michieletto under en vecka strax före premiären ställde om en del scenerier.

Han har genom sin ständige scenograf Paolo Fantin velat få fram ett scenrum som är mer episkt än vanligt. Fågeln är en viktig metafor för Katja. Hon drömmer om frihet och sjunger om att få vingar som gör att hon kan flyga bort. Här skildras hennes instängdhet genom en mängd fågelburar som hänger i scenrummet. Det är genom sin relation till maken Tichon och svärmodern Kabanicha som hennes handlingsutrymme hela tiden beskärs under spelets gång.

En frihetssymbol i den här uppsättningen är en ängel som bara kan ses av Katja och den kommer fram när hon drömmer. När Katja slutar att drömma försvinner den. Ängeln tar plats i en enorm voljär. Här stryker regin med stora penseldrag under det som redan finns immanent i verket. Det var den femte iscensättningen av Katja som jag har sett och det finns olika lösningar för att skildra den klaustrofobiska instängdheten. Bäst lyckades Willy Decker i sin Hamburguppsättning, som jag såg i Oslo, där Katja satte upp tavlor med måsmotiv som skildrade frihetslängtan.

Paolo Fantins scenrum består av höga vita mobila väggar som snabbt ändrar rumslig karaktär, ofta hermetiskt tillslutna eller med en glipa där det kan tjuvlyssnas. Sceniskt är inte uppsättningen alldeles kongruent. Det är däremot det vokala och musikaliska resultatet. Dirigenten Michael Boder får fram ett orkesterspel som tar tag i mig, även om Det Kongelige Kapel är placerad högt upp i orkesterdiket, men sångarna dränks aldrig av orkestermattan. Boder får fram ett differentierat orkesterspel som gör att röster går fram.

Det finns fler starka insatser, inte minst Petri Lindroos som den bullrige spritfabrikören Dikoj. Kabanicha i Johanne Bocks gestalt blir mer en karikatyr av en skräcktant, men det finns fler bottnar
i rollen som inte kommer fram här. Hon och Dikoj har en soloscen där dubbelmoralen genom en kättjefull sexualitet firar triumfer men som här faller platt till marken. Jag minns en Kölnpremiär (regi Robert Carsen) för femton år sedan med Doris Soffel som Kabanicha som rent kroppsligt var en stark rival till Katja. Katjas man Tichon (Paul Curievici) reser bort och han framställs i Köpenhamn närmast som ett mähä och totalt styrd av sin mor.

Störst intryck gör Gisela Stille i titelrollen, som är alldeles närvarande och har rollen under huden. En magnifik tolkning. Vokalt sitter allt på plats och tillsammans med sin älskare, den evigt unge Gert Henning–Jensen, förstärks agerandet än mer.

Floden Volga, som har en stor betydelse i verket, lyser helt med sin frånvaro. När Katja i fonden begår sitt självmord efter att ha hamnat i mental ohälsa faller alla fågelburar ner från scenvinden.