I samtal med Emmanuel Resche-Caserta
Actes Sud [140 s.]
ISBN 9782330154332
Att odla känslan är titeln på barockviolinisten Emmanuel Resche-Casertas intervjuer med grundaren, cembalosolisten och dirigenten för Les Arts Florissants, William Christie. Jag har genom åren sett och hört en rad operauppsättningar och konserter med − som de gärna förkortas till − Les Arts Flo. Varje gång överraskas jag inte bara av precisionen hos orkestern eller de väl valda solisterna utan det är något annat, en speciell närvaro, en musikalisk retorik.
I Frankrike, och bland barockentusiaster runt om i världen, hålls Les Arts Flo som kanske den främsta i sin genre, tveklöst när det handlar om fransk barockmusik. I dag finns många goda ensembler, flera av dess ledare började en gång i Les Arts Flo, som Emmanuelle Haïm eller Christophe Rousset.
Intervjuböcker är ofta lite väl lojala med sitt objekt, och Emmanuel Resche-Caserta, som är medlem i Les Arts Flo, är inget undantag. Likväl är bokens 140 sidor informativa om Christies väg till den position han har i dag och om vad det är som skapar den speciella närvaron, detta je ne sais quoi. Och Resche-Caserta sticker inte under stol med att Christie kan vara knepig att arbeta med ibland. Han har ett visst humör …
Förutsättningarna var goda, för att inte säga utmärkta. Uppväxt i en familj med stabil ekonomi, med en musicerande mor och en kulturintresserad far, gick Christie först på Harvard och sedan på Yale. Som ung gjorde han flera resor med familjen till Europa, och med en tidig förmåga att knyta kontakter lade sig inga praktiska hinder i vägen för Christies tidigt etablerade musikaliska intresse.
Han började spela klaviaturer som telning och blev fascinerad av cembalon mycket tidigt, vid åtta års ålder. Som gymnasist (college) fick han sin första cembalo av sina föräldrar. Tidigt kom han i kontakt med barockmusiken, Rameau hörde han på lp-skiva 1966, men liksom med mycket annat av det han då hörde var han inte nöjd med tolkningarna. Hans öra, som uppenbarligen har exakt gehör, saknade det vokala i instrumenten, till exempel ogillade han vad han kallar det nordiska sättet att spela barockviolin.
Genom lärare och andra dignitärer inom musiken får han tidigt kontakt med behjälpliga och musikintresserade personer i Frankrike, både lokala dignitärer och amerikaner som vistades i Paris. Väl etablerad i Paris från 1971 väcker han med en ensemble några år senare stort intresse för ett framförande av Marc-Antoine Charpentiers opera Les Arts Florissants i den lutheranska kyrkan i Paris. Hela Paris, som det heter, talade om detta teatrala och vokalt annorlunda sätt att framföra operan. Det blev radiointervjuer, inbjudningar och med tiden inspelningar.
Det första namnet ensemblen gav sig var det smått omöjliga Ensemble vocal et instrumental baroque d’Île-de-France, men de stal raskt titeln från Charpentiers opera. Under 1980-talet kom det verkligt stora genombrottet med några märkesuppsättningar. Henry Purcells King Arthur (ett scenbyte varannan minut) och Jean-Baptiste Lullys Atys. Den senare sattes senare upp igen. En mycket rik amerikan ville se den igen och bekostade nyuppsättningen, som finns på dvd.
Vid några tillfällen använder Christie termen postmodern, vilken i detta fall avser hur de regissörer han samarbetar med vill återskapa den effekt som de en gång kan ha haft. Det handlar alltså inte om att försöka göra historiska uppsättningar, utan att skapa sceniska metaforer, som i Rameaus Les Boréades jag såg på Garnieroperan, där Robert Carsens eleganta regi kontrasterades mot modern dans, signerad det kanadensiska kompaniet La la la Human Steps.
Musikaliskt är det givetvis historiskt informerat, men det speciella, det där je ne sais quoi, har med röst att göra, med en musikalisk retorik där orkestern och instrumenten talar till lyssnaren: de har något att säga. Solisterna också givetvis, men framför allt i recitativen som Christie lägger ner mycket arbete på.
I dag finns det en stiftelse i ensemblens namn. Varje augusti ges ett musikaliskt program under några dagar på Christies lantegendom och man odlar inte bara känslan utan också unga talanger i Le Jardin des Voix, som har dokumenterats på några inspelningar.
I denna volym får vi en historik över hur Christies ansträngningar har varit avgörande för framför allt den franska barockrenässansen, en genre som tidigare samlade damm och inte fick ens fransmännen att spetsa öronen. I dag säljer biljetterna till konserterna och operaproduktionerna slut raskt.
Claes Wahlin