Stundytė, Skovhus, Petrinsky, Zaremba, Schukoff, Tikhomirov, Butter, Owens, Jóhannesson, Namisnyk, Völker.
Arnold Schoenberg Chor, ORF Radio-Symphonieorchester Wien/Trinks.
Regi: Andrea Breth
Scenografi: Martin Zehetgruber
Unitel 805908 [1 DVD]
Distr: Naxos
Brinnande ängeln är Sergej Prokofjevs kanske tajtaste opera, samtidigt som den har störst spännvidd. Han fullbordade operan 1927 men fick aldrig se den uppförd under sin livstid; först 1954, året efter hans död, uruppfördes den – konsertant – i Paris samt året därpå sceniskt i Venedig. Librettot skrev han själv efter den ryske symbolisten Valerij Brjusovs roman med samma namn från 1907. Romanen skildrar i självbiografiskt symbolisk form triangeldramat mellan tre författare: han själv (Ruprecht), Nina Petrovskaja (Renata) och Andrej Belyj (greve Heinrich, som Renata periodvis tror vara en brinnande ängel och hennes egen frälsare).
De båda manliga författarna drabbade även samman professionellt, med hätska debatter om vad symbolism egentligen var – magi eller mystik? Man kan faktiskt tro på verklig magi eller mystik, när man får veta hur det hela slutade: tjugo år senare bodde Prokofjev, utan att veta om det, granne med förebilden till Renata i Paris samtidigt som han höll på att fullborda operan! Dessvärre tog Nina Petrovskaja sitt liv året därpå.
Historien utspelas i Köln 1534, under värsta inkvisitionstid, där Ruprecht råkar hamna i rummet intill Renata på ett värdshus. Han dras in i hennes värld, lovar henne att hitta Heinrich/den brinnande ängeln och förälskar sig i henne. Greve Heinrich är här enbart en stum figur som anas i handlingen. Till sist går Renata i kloster, där hennes övernaturliga förmågor får nunnorna att löpa amok i sexuella excesser och Renata fängslas av inkvisitionen.
Prokofjev har till detta laddat med mycket av sin allra bästa och mest suggestiva musik i sann avantgardistisk 1920-talsanda med komplicerade rytmer, kraftiga urladdningar och inåtvända kärleksscener à la baletten Romeo och Julia. Han använder sig av ledmotiv, som i första akten presenteras, genom de tre följande akterna bearbetas för att i femte och sista akten återkomma och kännas igen i sina rena former. Ibland undrar man om han inte var före sin tid när Renatas maniska upprepningar nästan företar minimalismens envisa formler. I Sverige har verket spelats i en enda uppsättning, på Kungliga Operan 2002 men har vunnit alltmer mark på kontinenten – det gäller ”bara” att ha sångare och resurser för det…
Detta fantasieggande verk har regissören Andrea Breth valt att rakt igenom placera på ett modernt sinnessjukhus. Uppsättningen är inspelad på Theater an der Wien 2021. Ruprecht (Bo Skovhus) anländer till sjukhuset och får en spruta av den syster Ratched-liknande sköterskan (Natascha Petrinsky). Sedan åker vi ner i underjorden. Hela Martin Zehetgrubers fullkomligt vita och sterila scenbild åker upp, och vi befinner oss sedan resten av akt 1–4 i den grå världen med stora träkonstruktioner som utgör nedre delen av sinnessjukhuset.
Samtliga roller förutom den nämnda sköterskan och överläkaren (Nikolai Schukoff) är patienter på avdelningen; flera roller är dessutom sammanslagna till en och samma figur. Först i akt 5 åker vi upp till sjukhusets entré igen för djävulsutdrivningen, då man fått besök av en inspektor (den imposante basen Markus Butter i rollen som Inkvisitorn).
Det kan låta som ett spännande koncept, men fungerar ytterst dåligt. Det suggestiva med Prokofjevs opera är ju att den högst sunde Ruprecht successivt dras in i Renatas borderline-värld, och att det steg för steg leder till allt större excesser och fantasieggande orgier. Här är utgången given från början, det blir otroligt platt, odynamiskt och – handen på hjärtat: hur spännande är det att i två timmar se mentalpatienter som springer omkring och oupphörligt sliter och drar i huvudpersonerna? Sjukhusets grå värld svarar enormt illa mot Prokofjevs färgskiftande musik, för att inte tala om den platta och sterila ljussättningen av Alexander Koppelmann, eller kostymerna signerade Carla Teti. Jag menar absolut inte att man måste förlägga handlingen till Köln 1534, men det hade funnits så många andra sätt att angripa verket på ett fantasieggande vis.
Då dekoren åker upp igen för akt 5 tror man att allt ska knytas ihop till en intressant upplösning, men icke – fonden går upp och likt ett Babels torn står oändligt höga sjukhussängar staplade med kvinnliga patienter (= nunnor) ovanpå inför inkvisitorns djävulsutdrivning – se omslagsbilden. Här står de stilla på sängarna – detta är ohyggligt svårsjunget, det medges, och kräver absolut sinnesnärvaro av såväl sångare som dirigent. Men det handlar ju faktiskt om att Renata genom sin kraft eggar dem till sexuella utlevelser och orgier, som sedan inkvisitorn genom sin djävulsutdrivning förhindrar. Det hade kunnat visas bättre än att tvinga flera av sångarna att stå stilla åtta meter upp i luften. Och när inkvisitorn stoppar det hela genom att skjuta Renata med pistol (förlåt spoilern), bekräftar det bara hur platt och fantasilöst hela konceptet varit.
Verket handlar ju egentligen om allt från sexuell besatthet och dito frustration, manipulering, svartkonst och andevärldar, svartsjuka och död till samhälleligt uppror. Att placera allt detta på ett sinnessjukhus förminskar betydligt dess sprängkraft.
Sångarna sliter heroiskt med sina roller. I de två huvudrollerna ses dels den danske barytonen Bo Skovhus, som efter en mycket lång internationell karriär väcker den största beundran såväl vokalt som sceniskt/kroppsligt i Ruprechts genomgående roll. Den unga litauiska sopranen Aušrinė Stundytė är lika fenomenal i Renatas med rätta fruktade parti. Hon sjöng en ypperlig Judith i Riddar Blåskäggs borg i en halvscenisk version i Göteborgs konserthus i våras, men har annars just Renata som sin signaturroll på flera europeiska scener. Hennes sätt att färga med rösten och texten, samt det ibland nästan akrobatiska kroppsspråket drar verkligen in betraktaren i hennes värld. Enligt konceptet blir ju allting bara till ett inre kosmos, något som de olika rollfigurerna inbillar sig eller hallucinerar.
Bland övriga sångare imponerar den mörkklingande alten Natascha Petrinsky som sköterskan (egentligen värdshusvärdinnan/abbedissan) och Nikolai Schukoffs urläskige överläkare (egentligen Agrippa von Nettesheim/Mefistofeles). Schukoff har framgångsrikt gått över till det rent dramatiska tenorfacket.
Slutligen är ännu en segerherre dirigenten Constantin Trinks, som i spetsen för välklingande ORF:s radiosymfoniker och skickliga damer ur Arnold Schoenberg Chor håller ihop och personligt färgar Prokofjevs fantasieggande partitur. Hans förmåga till variationsrikedom är stor, från innerligt inåtvända, ärligt menade kärleksförklaringar till den kraftfulla bombasmen i Ruprechts svartsjukeutbrott. Skada att allt det inte fick sin motsvarighet i regissörens koncept på scenen.
Göran Gademan