Franz Schrekers Der Schatzgräber hade premiär 1920 i ett Tyskland i chock och depression efter nederlaget i första världskriget och den förödmjukande Versaillesfreden. Det tycks ha varit den rätta andliga myllan för att ta emot denna Schrekers egenartade sagoopera. Der Schatzgräber gjorde omedelbar succé och blev under de närmsta åren ett av de allra mest spelade verken på de tyska operascenerna. Det är inte alldeles lätt att förstå varför.
Schreker skrev som alltid librettot själv. Handlingen utspelar sig i sagotid, där en vandrande trubadur, Elis, genom sin förtrollade luta kan spåra upp vackra smycken. Sådana längtar servitrisen Els så till den grad efter att hon låter ta död på den ena friaren efter den andra när han väl inhandlat ett kostbart brudsmycke åt henne. Denna fullfjädrade massmördare och manipulatör är operans enda kvinnliga roll. Els och Elis blir förälskade i varandra, men Elis tar begripligt nog baksteg när han förstår vad Els går för. Omständigheter tvingar Els att i stället bli gift med en hovnarr (!), och på slutet dör hon av grämelse, medan Elis drar vidare med sin luta.
Det är alltså en mörk saga av det slag romantiker som Ludwig Tieck eller Friedrich de la Motte Fouqué kunde skapa hundra år tidigare. Hur kunde den vara så till den grad attraktiv för en 1900-talspublik som just sett sitt tyska kejsardöme störta samman? Attraktionskraften varade dock inte så länge, och vid tjugotalets slut var Schreker hopplöst ”ute” igen. Att hans operor återkommit under senare år har varit ett led i den renässans för den ”entartete” musik som nazisterna utmönstrade och som sedan också efterkrigstidens modernister tog avstånd från men av andra skäl. Numera kan vi åter glädja oss åt den fantastiska rikedomen i Schrekers partitur, glöden och klangberusningen i den orkestrala delen av hans operor. Där står Schreker knappast ens Richard Strauss efter.
Det gäller också Der Schatzgräber som Deutsche Oper i Berlin nu prövar på nytt. Deutsche Opers orkester excellerar under Marc Albrecht i klanger, som glider mellan impressionism och expressionism och skapar en magnifik ram åt det motspänstiga drama som utspelar sig på scenen.
Christof Loy lyckades med viss framgång göra ett levande drama av Schrekers genombrottsverk Der ferne Klang på Kungliga Operan i Stockholm 2019. När han nu återvänder till Schreker och Der Schatzgräber har han svårare att hitta den rätta tonen för denna otidsenliga saga. Handlingen tycks utspela sig kring verkets tillkomsttid, alltså 1920. Ett slags mondän salong utgör enhetsbild. Och i den salongen vistas dessutom de mondäna herrarna och damerna själva mest hela tiden, även när de knappast har på scenen att göra. Det är mycket ovidkommande aktiviteter på scenen, inte minst under tredje aktens kärleksmöte mellan Els och Elis, operans musikaliska och dramatiska höjdpunkt, då det mondäna folket ägnar sig åt rent orgiastiska bakgrundsaktiviteter.
Schreker tecknar sin kvinnliga huvudperson med en stark medkänsla, som svär inte så litet mot den grova egoismen i alla hennes kriminella handlingar. En mycket komplex huvudperson alltså, men Loy lyckas inte ge henne övertygande relief; varför är hon sådan? Oklarheten är avgjort regissörens, inte Elisabet Strids, som gör en mycket stark vokal insats som dubiös femme fatale. Hon briljerar med sin expansionskraft och med sin aldrig sviktande lyster i stämman.
Det är svenskt även i den andra huvudrollen, Elis. Daniel Johansson gjorde den manliga huvudrollen också i Der ferne Klang i Stockholm. Hans fasta, stadiga tenor känns outslitligt stabil och perfekt för Schrekers anspråksfulla tenorpartier. Elis, som bland annat har ett par mycket vackra ballader att sjunga, är en trubadur att lita på, men regissören ger inte heller honom någon tydlig profil.
Som en tredje huvudperson tjänar hovnarren, ett slags medagerande berättare (Michael Laurenz), och även Thomas Johannes Mayer gör en markant insats som en fogde.
Det är en egenartad drömvärld som Schreker skapat i Der Schatzgräber. Det starkaste momentet är själva slutet. Det ser ut som om Els är på väg att dö i ett slags försonande skimmer, men plötsligt slår orkestern om från dur till moll, och i de sista takterna får denna gruvligt manipulativa dam sin slutliga dom. Alla skönhetsdrömmar framstår som förgängliga, och det var kanske något som var lätt att känna igen sig i då i Tyskland år 1920.
Lennart Bromander
Schreker: Der Schatzgräber
Premiär 1 maj, besökt föreställning 11 juni 2022.
Dirigent: Marc Albrecht
Regi: Christof Loy
Scenografi: Johannes Leiacker
Kostym: Barbara Drosihn
Ljus: Olaf Winter
Dramaturg: Dorothea Hartmann
Kormästare: Jeremy Bines
Solister: Elisabet Strid, Daniel Johansson, Michael Laurenz, Thomas Johannes Mayer, Tuomas Pursio, m.fl.