Bland orkestrarna i sommarens barockoperor är det kanske främst en instrumentfamilj som sticker ut: teorben och dess nära släkting barock- eller ärkelutan. Den som njöt av Vivaldis Il Giustino på Drottningholms Slottsteater kan ha blivit en smula överraskad av den frenesi med vilken Jonas Nordberg trakterade sin ärkeluta. Inte alls några stillsamma, lätt melankoliska klanger som letar sig runt i rummet. Tvärtom.
Närmare den konventionella klangkropp som dessa instrument skapar hörs på hans nya cd Lessons (BIS-2627), där han på luta tolkar John Dowland (1563–1626). Vägen mellan noter och inspelning (eller framförande) är varken kort eller enkel. Nordberg har själv refererat några av de historiska källorna kring instrumentet (i tidskriften Early Music maj 2013). Där framgår det att lutan, till skillnad från vad många i dag menar, inte ska spelas med ett mjukt och försiktigt anslag, utan det ska vara starkt och bestämt. Thomas Mace, som började spela luta medan Dowland fortfarande levde, skriver i Musick’s Monument (1676) att man ska knäppa strängen med sitt andra finger ”with a pretty smart Twitch” för att få lutan att ”speak Strong and Loud”. Genom övning får man lutan att tala, och kan därmed frambringa en ”Sweet, Smart, and Pleasant sound from That String.”
Av en annan skrift från ungefär samma tid, Burwell Lute Tutor, framgår det att lutspelande är ett slags språk, varför man ska göra som oratorerna: höja rösten, sedan sänka den, försätta lyssnaren i sömn för att plötsligt väcka honom – allt för att behålla hans eller hennes uppmärksamhet.
I bevarat material från den här tiden är noterna ofta ett problem. I Dowlands fall anges inte en nots längd (om inte samma sträng följer direkt efter). Den som framför musiken måste alltså göra en rad överväganden, hitta rösten i varje stycke och söka ledtrådar från tiden i manualer och manuskript. Vara historiskt informerad, som termen lyder när det gäller barockmusik. För Dowlands musik finns det några lyckliga undantag i en del bevarade manuskript, där han för elever han undervisade de sista decennierna av sitt liv noggrant har markerat strukturen i kontrapunktiken.
Dowlands stycken rör sig mellan alla sinnesstämningar. De kan vara lättsamma eller djupt melankoliska, sublima eller också energiska galliarder (danser i 3/4-takt). Nordbergs cd hörs melankolin i ”Semper Dowland Semper Dolens” (”Alltid Dowland, alltid bedrövad”), eller ”Lachrimæ”, och det mindre melankoliska i de olika galliarderna. Det är för melankolin Dowland är känd, både i kompositionerna för luta och i hans många sånger.
John Dowland var en eftertraktad och välbetald musiker, trots att musiker och kompositörer under hans tid inte hade högre status än dagens hantverkare (och förmodligen inte riktigt lika bra betalt). Han vistades en längre tid, mellan 1598 och 1606, i Köpenhamn i Kristian IV:s tjänst (när Shakespeare var som mest framgångsrik i London). Förmodligen hamnade han i Danmark i samband med en delegation (musiker skickades ofta med till politiska förhandlingar) som skulle försöka förbättra villkoren efter Kristian IV:s ingrepp i den engelska handeln i Östersjön. Han ville begränsa den, och det fanns en ökänd pirat, Digory Piper, som gav sig på danska skepp och var en av orsakerna till osämjan länderna emellan.
Dowland anställdes i alla fall av den danske kungen som lutenist och fick bra betalt. Men hans kompositionsböcker registrerades i London och dedikerades uteslutande till engelska mecenater. Endast ett stycke tillägnades den danske kungen: ”The King of Denmark, His Galliard” (som finns med på Jakob Lindbergs cd). När drottning Elizabeth avled 1603 och följdes av Jakob I, vars drottning Anne ju var Kristian IV:s syster, försatte detta rimligen Dowland i ett visst bryderi. Att navigera mellan de båda hovens gunst var inte lätt.
Dowlands stycken rör sig mellan alla sinnesstämningar.
1612 blev han trots allt utsedd till en av the King’s Lutes och det är efter denna tid, att döma av material som sent kommit fram, som han även verkade som lärare och frilansande lutenist, ungefär som många musiker i dag både kan tillhöra en orkester, frilansa med andra ensembler och undervisa. Bland dåtidens mer välbeställda klasser blev det status att, när de lämnade sina ägor för att vistas en tid i London, också engagera kända musiker, framför allt om de hade en kunglig koppling. Att utöva, lyssna och uppskatta musik var något som överklassen ägnade sig åt, det var närmast självklart att konstarterna, om än de hade lägre status än efter romantiken, ingick i hovets och adelns vardag.
Lutan var ett uppskattat instrument. Den passade bra i mindre sammanhang och kunde användas för continuo i större. Den ska helst strängas med djurtarmar (så även Nordbergs), och avståndet mellan denna praktik och klangernas starka intryck noteras med viss förvåning av ädlingen Benedict i Shakespeares Mycket väsen för ingenting:
”Now, divine air! Now is his soul ravished! Is it not strange that sheep’s guts should hale souls out of men’s bodies?” (Akt 2:3:58)
Att själen kan dras ur kroppen av några spända fårtarmar är onekligen kuriöst, men med konsten vet man aldrig i vilken skepnad den kan uppträda.
Claes Wahlin