Frun har haft en underbar sommar. Äntligen är corona ett minne blott och hon har kunnat träffa släktingar och vänner samt förlusta sig på sommaroperor över hela landet. En manlig god vän som hon inte har sett på evigheter bjöd henne på middag i sommargrönskan, och de hade en verkligt festlig kväll. Inte minst när han berättade minnen från när han arbetade som garderobiär och statist på Kungliga Operan under de glada 70- och 80-talen. Eftersom han dubbeljobbade för att få ekonomin under studierna att gå ihop hade han två chefer – som garderobiär den legendariske Kurt Dommel och som statist Karl-Erik Kling.
I samma veva bytte Fruns gode vän förnamn, så det resulterade i två kontrakt med två olika förnamn. Lätt som en plätt kunde han då dubbeljobba under samma kväll, speciellt under längre operor typ Wagner. Helt geschwint kunde vännen då ta emot publikens ytterkläder, för att sedan springa ner och byta om till statistkostym och sedan tillbaka igen. Extra jäktigt blev det under Mästersångarna i Nürnberg, där han sprang ner för att föreställa fejk-trumpetare i slutscenen för att sedan slänga av sig hatten och den vadderade jackan och därefter dra garderobiärsuniformen utanpå resten av trumpetardräkten. Litet svettigt med trikåer under kostymbyxor var det allt, och om publiken hade tittat riktigt noga hade de kunnat se att rouge och annat smink inte hunnit tvättas av. Men det märkte de tydligen aldrig.
Däremellan gick Fruns vän gärna på upptäcktsfärd i operahuset. Detta var kort efter den stora ombyggnaden där scenen fått sitt nya hydrauliska system som bland annat möjliggjorde snabba scenbyten i Die Frau ohne Schatten. När vännen kom ner i maskinrummet, upptäckte han att konstruktionen läckte så mycket olja att den tydligen måste tätas med något som såg ut som blöjor. De hade maximalt uppsugande effekt, men behövde naturligtvis bytas ofta. Frun undrar om man numera löser det problemet på annat sätt.
Ett rum som den manlige vännen hellre uppsökte var hovkapellmästare Kurt Bendix’ rum vid tredje nedre raden. När maestron inte var där, passade han på att låna flygeln eftersom han även studerade sång. Rummet var naturligtvis belamrat med kopiösa mängder klaverutdrag och vette mot Strömmen eftersom Bendix ville kunna höra och se vaktparaden varje dag. Till slut upptäckte någon på lönekontoret att vännens kontrakt med de olika förnamnen hade samma personnummer och då blev det slut med dubbelarbetet. Men inga andra reprimander utfärdades, och Frun tänker att brottet väl nu måste vara preskriberat.
En annan opera som Fruns vän staterade i var den sceniska urpremiären av Joseph Martin Kraus Proserpin ute på Drottningholmsteatern 1980 (den hade uruppförts konsertant på Confidencen 1781). Frun har alltid älskat det verket, alltsedan hon som ung fröken hörde det i radio 1957 då det dirigerades av Sten ”Önskekonserten” Frykberg och där en av hennes första idoler Ingvar Wixell briljerade i Jupiters aria. 1980 såg hon operan i SVT för att sedan avnjuta nybesättningarna på Drottningholm året därpå. Hon besökte även Uppsala universitetsaula, där hennes väninna Kerstin Meyer hade regisserat en uppsättning med studenter från Operahögskolan, allt dirigerat av Mark Tatlow. Samme Tatlow dirigerade verket ett par år senare för en cd-inspelning på Musica Sveciae med Hillevi Martinpelto och Peter Mattei i några av rollerna, en inspelning Frun ofta njuter av.
Det var därför med glädje som Frun infann sig på Confidencen för ännu en uppsättning av detta verk. Men när hon efter premiären slog upp Dagens Nyheters recension höll hon på att sätta morgonkaffet i halsen. Där kunde hon storögt läsa att världen berövats detta mästerverk i 240 år: ”Men gudadottern fick finna sig i att återvända till underjorden: i 240 år har hon varit försvunnen”. Har Sveriges största morgontidning inga faktagranskare, tänker Frun.
Liknande tongångar gällde allmänt bland kritikerna vid en annan av de sommaroperor som blev ett glatt återseende för Frun, nämligen Lars Johan Werles Tintomara på Läckö Slottsopera. Almqvists androgyna gestalt har beträtt tiljan i minst tre uppsättningar dessförinnan. Vi i Sverige är faktiskt bättre på att spela våra egna verk än vi tror, tänker Frun och retar sig på att ordet jantelag inte finns på några andra språk. Det ordet hade hon nämligen velat använda härom året, när International Opera Awards hade nominerat Blomdahls Aniara på Malmö Opera till ”årets återupptäckt” trots att verket spelats regelbundet sedan urpremiären i åtskilliga uppsättningar, även i Tyskland. Vi måste nog bli bättre på att marknadsföra oss utomlands också, avslutar Frun sina sensommarfunderingar innan hon ger sig på höstens operautbud.