Asmik Grigorian, sopran, Lukas Geniušas, piano
Alpha Classics, Alpha 796 [1 cd]
Distr: Naxos
Asmik Grigorian fick sitt första genombrott för några år sedan i Madame Butterfly på Kungliga Operan i Stockholm, men det stora genombrottet kom vid Salzburgfestspelen 2018, då hennes Salome gjorde sensation. Efter det stod världens stora operahus i kö för att kontraktera henne. Med en cd helt ägnad åt sånger av Sergej Rachmaninov gör hon nu debut i ett intimare format tillsammans med sin litauiske landsman Lukas Geniušas, en uppenbarligen alldeles lysande pianist. Skivan har sin titel ”Dissonance” från inledningssången, som också är den längsta, annars är titeln mycket missvisande. Här är det knappast något som skär sig.
Och även om det handlar om romanskonst så är kanske ändå inte intimt format det rätta uttrycket. Grigorian kan visserligen forma subtila pianissimon, men hon väjer inte heller för att expandera rösten till de mest magnifika kulminationer, där hon låter rösten glöda med intensiv lyster. Och Lukas Geniušas är ingen diskret ackompanjatör utan en medgestaltare, som spelar ut hela komplexiteten i Rachmaninovs storslagna pianostämmor. Att effekten verkligen blir storslagen hänger också samman med att ljudteknikerna gjort ett suveränt arbete; sällan har jag hört pianot klinga ut så rikt och med sådan resonans på en romansskiva, samtidigt som balansen med sångerskan är perfekt.
Att Rachmaninov också skrev vokalmusik är inte obekant, men ändå har den kommit i skymundan bakom all pianomusik och också hans orkestermusik. Men Rachmaninov skrev redan som tjugoåring fantastiska sånger och fortsatte med det under hela sin karriär. Språket har dock stått i vägen för både sångare och lyssnare utanför det ryska språkområdet. Man är dåligt hjälpt av att cd-häftet enbart innehåller texterna i engelsk och fransk översättning. Även för den som är svag i ryska språket blir det svårt att följa med i sångtexterna utan att kunna korrelera översättningen med det ryska originalet. Annars är detta en helt optimal skivproduktion, fast speltiden med 45 minuter är i kortaste laget.
Man kan tycka att Rachmaninov är ensidigt nostalgisk och lätt depressiv i sina sånger. Kärleken har tagit slut och allt var bättre förr kan tjäna som sammanfattning av vad Rachmaninovs sånger handlar om. Men inom detta spektrum finns en otrolig nyansrikedom. Och denna rikedom lyfter Grigorian och Geniušas fram på ett fullkomligt fascinerande vis. Som operasångare trollbinder Grigorian genom sin totala identifikation med texten och dess emotionella implikationer och med en flexibilitet i rösten som man bara häpnar inför. Samma enastående kvaliteter kännetecknar henne som romanssångare.
Jag ska inte gå in på enskilda sånger, Grigorian och Geniušas gör dem alla värda att älska, men ta bara den korta ”Oni otvetjali” (De svarade), en kort och högromantisk rysk version av ett Victor Hugo-poem. Här skapar Asmik Grigorian ren magi, och jag måste bara lyssna på den igen. Och igen.
Lennart Bromander