Siegfried och Ragnarök på Wiener Staatsoper

”Wiener Schwedenfestspiele” kallades de två cykler av Richard Wagners tetralogi Nibelungens ring som spelades under Wiener Staatsopers sedvanliga festveckor. Alla tre huvudrollerna, Wotan, Brünnhilde och Siegfried var besatta med sångare ”från landet där de stora rösterna växer” som en recensent uttryckte sig. Den generation som matats med legendfloran kring till exempel Birgit Nilsson vet att wienarna tillhör de mest entusiastiska åhörarna av svenska Wagnerröster. Att det fortfarande gäller visades mycket tydligt nu i våras.

I Wien håller man fortfarande heroiskt fast vid ett repertoarförfarande som numera är mycket ovanligt i branschen. Det betyder att man håller i gång äldre uppsättningar för att ge möjlighet till ett repertoarutbud som saknar sin like i operavärlden. Sven-Eric Bechtolfs uppsättning av Nibelungens ring var inte spektakulär vare sig sceniskt eller idémässigt när det begav sig 2008 och kan inte heller fjorton år senare tillföra något intressant. Med scenografi och kostym av Rolf och Marianne Glittenberg inordnar sig uppsättningen i den stiliserade medeltidstrashiga trend som under många år varit standard i Ringen-uppsättningar. 

Desto mer kunde man hänge sig åt de enskilda sångprestationerna. Och som Siegfried både i Siegfried och Ragnarök kunde man än en gång förvissa sig om att Michael Weinius tillhör den absoluta eliten bland de få som bemästrar detta det mest fruktade och krävande av tenorpartier.

Utan att förtröttas lyckas Weinius med bibehållen röstenergi tillföra en nyanserad lyrisk, nästan belcantistisk dimension till rollen. Man hade gärna, som i andra aktens Waldwebenscen, gottat sig lite längre i Weinius i bästa mening välljudande smörighet. Därtill kommer en aldrig sviktande både scenisk och textmässig uttrycksvilja i det vanligtvis monokroma textgläfsandet. Man lär sig och hör alltid något nytt när Weinius sjunger Wagner. 

Indisposition gjorde att John Lundgren fick en olycklig start på sin Wotandebut i Rhenguldet och Valkyrian i Wien. Men som Vandraren i Siegfried fick han en fullkomlig revansch och visade att Sverige fortfarande har fullvärdiga motsvarigheter, inte bara till Set Svanholm och Birgit Nilsson – av Wienpubliken tidigare avgudade Wagnerröster – utan även till Sigurd Björling och Joel Berglund. Med en mäktig och intensiv baryton, ömsom generöst auktoritativ, ömsom avväpnande sårbar, med en egen personlig röstprofil var det en imponerande tolkning. Det enda man kunde invända mot Lundgrens Vandrare var att hans vitala och sexiga utstrålning och apparition inte övertygade som trött övergud på dekis. 

Det som ändå gjorde detta Ringen-slut i Wien historiskt var Nina Stemmes Ragnaröks-Brünnhilde. Detta var hennes sista föreställning i rollen. Om det var det som gjorde att hon levererade en Brünnhilde som överträffade det mesta. Vokalt bemästrar hon partiet utan några som helst tecken på trötthet, med fullkomlig kontroll, potens och skönhet, men som alltid når Stemme längre, högre och djupare i sina tolkningar och sin persongestaltning än andra. 

Brünnhildes roll i dramat – den fallna gudadottern som ser sig sviken i sin kärlek som kvinna, och vars hämnd leder till Siegfrieds död – brukar tolkas som ett nödvändigt skeende för att återställa naturen och världen till sin ursprungliga renhet och ordning. Stemmes Brünnhilde blev i Wien påtagligt mänsklig och självständig. Hennes hämndbegär var hos Stemme grandiost desperat, mer som en furiös Elektra som kämpar och agerar för egen del än den före detta gudadottern vars öde ingår som ett offer i ett högre skeende. 

I rättvisans namn fanns naturligtvis andra som bidrog till föreställningarna i Wien. Framför allt måste den fenomenale dirigenten Axel Kober framhållas. En mer minutiöst instuderad tolkning finns knappast: varje ledmotiv, varje orkesterinsats och tempo framhölls med en sällan hörd tydlighet och konsekvens. Och orkestern var ju Wiener Staatsopernorchester, vilket säger det mesta. Att Kober blivit wienarnas favorit bland Wagnerdirigenter är helt förståeligt. Men svenskarna fick kvalificerat motstånd även av många andra. Här räcker att nämna Jörg Schneiders utomordentlige Mime, veteranen Albert Dohmens värdigt tragiske Hagen och Jochen Schmeckenbechers Alberich.

Ja, det måste man tillstå: hjärtat svällde av stolthet och ögonen fuktades av rörelse när det svenska Wagnerlaget vid applådtacken efter Siegfried togs emot med stormande jubel, endast överträffat av det som mötte Nina Stemme i Ragnarök några kvällar senare. En icke föraktfull svensk supporterskara fanns utspridd i den tvåtusenhövdade salongen. Om vi hade fått små Sverigeflaggor – kanske med bilder av Wagners eller Birgit Nilssons så igenkännbara profiler avtecknade mot en blågul bakgrund – hade vi entusiastiskt viftat och utgjort en slående hejaklack. 

Nå, detta behövdes sannerligen inte – och vi bevistade ju trots allt sofistikerade Wagnerföreställningar på en av världens främsta operascener. Det var bara att lyckligt konstatera att det svenska laget satte dit en helt övertygande seger och visade att vi här på Wienoperan fortfarande är världsmästare i Wagnersång.  

Erik Graune