Hur uppfattar vi relationen mellan musik och Förintelsen?

Uruppförandet av Mats Larssons Gothes och Susanne Markos opera Löftet är en berättelse om Förintelsen. Den historien som måste berättas åter och återigen. Men hur fungerar ämnet som opera? Det finns lyckade operor som t.ex. Mieczysław Weinbergs Die Passagierin, som OPERA har bevakat i flera uppsättningar. Löftet bygger på Susanne Markos föräldrars livshistoria. Båda överlevde Auschwitz. Jag tänker inte föregå Erik Wallrups recension i detta nummer utan principiellt skriva om mina upplevelser.

Susanne Markos historia kan ingen ta ifrån henne. I min bekantskapskrets har jag själv förintelseöverlevare och jag har hört fasaväckande berättelser om vad de har varit med om.

Problemet med Löftet på Kungliga Operan är just librettot med sina långa textsjok som ska sjungas. Ämnet ligger Susanne Marko för nära och det hade kanske varit bättre om någon annan mer erfaren operalibrettist fått ta sig an ämnet. Librettots svagheter förstärks än mer av Stefan Larssons statiska regi, vilket gör att det mer känns som ett oratorium. Den mycket erfarne och framgångsrike teaterregissören Stefan Larsson har inte haft samma framgång när han har regisserat opera.

Jag citerar ur min recension när Larsson regisserade uruppförandet av Daniel Börtz´ Medea (OPERA nr 1/2016). ”Värst är Stefan Larssons valhänta regi, där personinstruktionen lyser med sin frånvaro. Rollerna blir för endimensionella. Larssons kraftiga stilisering kan inte dölja hans brister vid denna sin operaregidebut”. Likadant är det med Löftet. Det är som han inte litar på det musikaliska uttrycket och han verkar sakna förmåga att klä det i ett sceniskt språk. I stället bjuds vi på bakgrundsfilm av Andrea Grettve som bara förtar det som sker på scenen. Det känns som vi ser olika filmsnuttar i ett helikopterformat. Jag blir inte berörd.

I programhäftet försöker Larsson tala om för publiken hur vi ska uppleva verket och här ska inte regin vara för synlig, utan han vill ha någon form av historieberättande. Synd att det har blivit en halvmesyr och det beror inte på tonsättaren Mats Larsson Gothe, solisterna eller en utmärkt Operakör i högform. Den senare fungerar mer som en kommenterande antik grekisk kör.

Kungliga Operan har under senare år anlitat erfarna musikjournalister som programredaktörer, ofta med lyckat resultat. Nu har man anställt Dagens Nyheters musikkritiker Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och redan i hans första programhäfte ställer man sig undrande. Han frågar Stefan Larsson: ”Kan man begära lika mycket agerande av operasångare som skådespelare?” Det tycker givetvis regissören. För min del visar det bara hur lite programredaktören förstår. Han jobbar i ett operahus med en mängd scenkonstnärer och frågeställningen är närmast en förolämpning mot en hel yrkeskår. Tar aldrig dessa fördomar slut?

Mats Larssons Gothe påtalar att när nazistvakten  Fritz dyker upp så har han komponerat den enda tolvtonsmusiken som finns i hela operan. Nästa följdfråga som redaktören ställer: ”Är tolvtonsmusik för dig musikens nazism?”. Larsson Gothe parerar idiotin galant. Själv tycker jag det är hån mot tonsättare som Arnold Schönberg som flydde till USA på grund av sin judiska härkomst. Om detta redaktörskap får fortsätta så får tokigheterna i fortsättningen närmast ett kungligt epitet.

Med tillönskan om god läsning av årets första nummer!

SÖREN TRANBERG

Chefredaktör och ansvarig utgivare