Den polska sopran Teresa Żylis–Gara har avlidit 91 år gammal. Hon studerade vid Musikkonservatoriet i Łódź under nio år. År 1954 vann hon en polsk sångtävling, vilket ledde till operadebut i Krakow med titelrollen i Stanisław Moniuszkos Halka. Här sjöng hon också Cio-Cio-San i Madame Butterfly. Fler priser blev det vid sångtävlingar i Toulouse och München, vilket innebar engagemang på tyska operascener i Oberhausen, Dortmund och Düsseldorf. Hon talade flytande tyska och det bidrog till att hon fick göra roller med talad tysk dialog, som Agathe i Friskytten och Rosalinda i Läderlappen.
I Dortmund gestaltade hon Octavian mot Elisabeth Grümmers Fältmarskalkinna i Rosenkavaljeren och samma roll gjorde Żylis–Gara mot Montserrat Caballé vid festspelen i Glyndebourne 1965. Där sjöng hon – det som skulle bli hennes paradroll – Donna Elvira i Don Giovanni – en roll som hon gjorde vid premiären på Franco Zeffirellis iscensättning på Wiener Staatsoper 1972, även på San Francisco Opera och Metropolitan i New York (debuter på dessa scener) samt inte minst på Karl Böhms inspelning på Deutsche Grammophon.
Sommaren 1968 debuterade Żylis–Gara som Donna Elvira vid Salzburgfestspelen tillsammans med Herbert von Karajan. Samma år debuterade hon som Violetta i La Traviata på Covent Garden i London. På Metropolitan framträdde hon under fjorton säsonger i roller som Grevinnan i Figaros bröllop, Fiordiligi i Così fan tutte, Amelia i Maskeradbalen, Desdemona i Otello, Leonora i Trubaduren, Elisabeth i Tannhäuser, Elsa i Lohengrin, Liù i Turandot, Marguerite i Faust, Mimì i La Bohème, Octavian, Tatjana i Eugen Onegin och i titelrollerna i Syster Angelica, Adriana Lecouvreur samt Tosca.
Teresa Żylis–Gara sjöng på alla världens ledande operascener och konsertestrader. Inte minst var hon en flitig gäst på Deutsche Oper i Berlin, vidare Wiener Staatsoper, La Scala i Milano, Lyric Opera of Chicago, Bolsjojteatern i Moskva, Teatr Wielki i Warszawa och Teatro Colón i Buenos Aires.
Själv fick jag aldrig uppleva henne. Det var nära i Stockholms Konserthus 1981 när Antal Dorati dirigerade Verdis Requiem, men en indisposition satte stopp för det. Nio år senare framträdde hon till slut i Konserthuset, då i Pendereckis Ett polskt rekviem.
När jag skriver dessa rader lyssnar jag på en liveinspelning från Chicago 1973 av Massenets Manon med sångerskan och Alfredo Kraus som Des Grieux. Vilket fantastiskt franskt idiom hon hade. På skiva finns hon också bevarad som Kompositören på EMI-inspelningen av Ariadne på Naxos med dirigenten Rudolf Kempe och Gundula Janowitz i titelrollen. Även i Ernest Chaussons Le Roi Arthus, i Bachs Matteuspassionen, Dvořáks Requiem och Mahlers Das klagende Lied.
Med en sådan här omfattande repertoar är det inte svårt att utse Teresa Żylis–Gara till den främsta polska sopranen under andra halvan av 1900-talet. Hon hade en magnifik lyrisk sopran som också var predestinerad för mer dramatiska partier. Efter karriären ägnade hon sig även åt sångundervisning. Hennes fasta adress i livet sedan fyrtio år tillbaka var i Monaco.
Sören Tranberg