LISE DAVIDSEN
Beethoven/Wagner/Verdi
London Philharmonic Orchestra/Elder
Decca 485 1507 [1 CD]
Distr: Universal
Nyligen utsågs Lise Davidsen till årets sångerska av International Opera Awards. Dessförinnan har hon bland annat vunnit de internationella sångtävlingarna Operalia och Queen Sonjas Competition i Oslo. Nu har hennes andra soloalbum på Decca släppts – hennes första recenserades i OPERA nr 4/19. Den trettiofyraåriga norska sopranen har redan sjungit på all världens ledande operascener, inklusive festspelen i Bayreuth, där hon 2019 sjöng Elisabeth i Tannhäuser.
På det nya albumet inleder hon med Leonores aria ”Abscheulicher, wo eilst du hin?” ur Fidelio. Med detta parti skulle hon ha gjort sin rolldebut på Covent Garden i mars i fjol, men pandemin satte stopp för det. I stället får vi uppleva ett rättframt porträtt av Leonore, där Davidsen lyfter fram både lyriken och dramatiken, inte minst i intervallsprången i slutet av arian. Och inte nog med det så firas Beethovens 200-årsjubileum med konsertarian ”Ah! perfido”. Hösten 2017 sjöng Lise Davidsen titelrollen i Luigi Cherubinis räddningsopera Medea (1797) vid Wexford Opera Festival. Verket, som är starkt Gluckinspirerat, är skrivet som en opéra-comique med talad dialog. Operan fick sin renässans på 1950-talet med Maria Callas som banérförare.
En annan roll som Davidsen gjorde tidigt karriären var Santuzza i Cavalleria rusticana i Oslo 2016. Partiet sjungs antingen av dramatiska sopraner eller mezzosopraner med bra höjd och Davidsen förenar båda dessa sidor vokalt. Hennes röst är voluminös och hon sätter an höjdtonerna med makalös säkerhet samtidigt som rösten både har fylligheten och djupet för rollen.
Lise Davidsen ser sig inte bara som en dramatisk Wagnersopran utan vill gärna sjunga också italienska partier. Tids nog kommer Isolde och Brünnhilderollerna. På skivan följer böner ur två Verdioperor, som är diametralt olika i sina karaktärer. Först Leonora di Vargas expressiva ”Pace, pace mio Dio!” ur Ödets makt och sedan Desdemonas ”Ave Maria, piena di grazia” ur Otello. Här visar Davidsen sin bredd i form av stort dramatiskt utryck till mer inåtvänd innerlighet. Leonoras roll kommer hon säkert att göra på scen liksom Verdis Lady Macbeth, Aida och Amelia i Maskeradbalen vad det lider.
Det bästa på albumet är avslutningen med Richard Wagners Wesendonck-Lieder, där Lise Davidsen verkligen tolkar texten och får fram fina uttryck i de fem sångerna som sinsemellan är så olika till sin natur. Särskilt ska hennes framförande av ”Im Treibhaus” och ”Schmerzen” framhållas, som musikaliskt ju också är förstudier till Tristan och Isolde. I det första albumet kritiserade jag sångerskan för hennes lite grumliga textning, något som inte alls märks här. Hennes exemplariska textning går fram på alla spår.
Det inspirerande samarbetet med London Philharmonic Orchestra och dirigenten Mark Elder är på allra högsta nivå liksom ljudåtergivningen. Redan från början dras jag med i Elders intensiva musicerande, vilket inte var fallet med samma orkester under Esa-Pekka Salonens ledning på förra albumet.
Det ska bli spännande att följa Lise Davidsens fortsatta världskarriär …
Sören Tranberg