Zebran

”Det finns ett glapp mellan vilka värderingar vi tror att vi har och hur vi faktiskt reagerar i en pressad situation.”

I början av 2017 möttes tonsättaren Tebogo Monnakgotla och librettisten Kerstin Perski för första gången. Då började bollandet av idéer till det som skulle komma att bli operan Zebran. För OPERA berättar skaparduon om utanförskap, dolda fördomar och dråpliga situationer.

John:. Ledsen att såra dig.

Från i dag är vår historia slut.


Din väska är packad. Ditt konto påfyllt.

När du läser det här har jag lämnat stan.

Ovanstående rader är hämtade ur prologen till den nyskrivna operan Zebran. I centrum för dramat finns en kärlekshistoria mellan två män, John och Edward. Operan börjar i slutet – med ett brev som sätter punkt för deras tidigare så passionerade relation. Resten av operan handlar om vägen dit.

Bakom verket står Kerstin Perski, dramatiker och librettist med en lång rad operor bakom sig, och tonsättaren Tebogo Monnakgotla, som härmed debuterar med sin första helaftonsopera. Den 23 juli ska verket äntligen uppföras på Vadstena slott – efter ett års senareläggning på grund av pandemin. I maj 2020, dagen efter att Tebogo Monnakgotla hade lämnat in det färdiga musikstycket, bestämdes att verket inte skulle kunna visas som planerat samma sommar. Sedan dess har varken hon eller Kerstin Perski – som i sin tur skrev klart librettot 2019 – tänkt så mycket på Zebran; de har fortsatt på var sitt håll med andra projekt.

– När jag nu tittar på verket så tycker jag att det har mognat; jag kan se på rollfigurerna med mer distans. Det ger också mycket att jag har kunnat börja bekanta mig med den färdiga musiken; i samspelet mellan dramat och musiken djupnar rollfigurerna och får fler färger och bottnar, säger Kerstin Perski.

När vi ses på Zoom en majeftermiddag sitter Kerstin Perski framför datorn hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm och Tebogo Monnakgotla på sitt kontor hos Musikerförbundet på Kungsholmen. Under de år som Zebran kom till träffades de regelbundet för att utbyta tankar. Allt började med att Nils Spangenberg, vd och konstnärlig ledare på Vadstena-Akademien, ville beställa en opera. Han hade nyligen sett Tebogo Monnakgotlas kortopera Jean-Joseph på Kungliga Operan och bjöd in henne till Vadstena slott.

– Vi diskuterade lite olika idéer och sedan föreslog Nils Spangenberg att vi skulle kontakta Kerstin Perski, säger Tebogo Monnakgotla och fortsätter: Jag visste ju att hon var ”the it-girl” när det gäller libretton. Samtidigt kände jag att om jag ska tonsätta en helaftonsopera är det viktigt för mig att det är en story som jag själv brinner för. När jag väl träffade Kerstin så tänkte jag direkt att den här personen kommer vilja skriva en historia som jag kan stå bakom.

Deras första möte ägde rum i början på 2017 och de satt och pratade länge. Snart insåg de att de hade liknande bakgrunder. De är båda barn till flyktingar; Kerstin Perskis föräldrar är ungerska judar som kom hit efter andra världskriget.

– På 1960-talet fanns det ganska få invandrare i Sverige och jag fick många kommentarer om mina mörka ögon och mitt mörka hår, säger hon och Tebogo Monnakgotla fortsätter:

– Och min pappa är från Sydafrika. Han kom till Uppsala 1964 tack vare ett Sidastipendium och träffade min mamma som är från Härnösand. Jag hade en del kompisar som också hade en eller två svarta föräldrar, men det var ändå ganska ovanligt när jag växte upp.

Deras erfarenheter av att ha blivit betraktade som ”den andra” blev utgångspunkten för musikdramat. Samtidigt ville de problematisera bilden av Sverige som ett fördomsfritt land.

– Både Tebogo och jag hade i olika sammanhang märkt av hur Sverige, som är till synes tolerant, också är konformistiskt på ett subtilt sätt. Vi växer upp med att det ska finnas en tolerans för andra kulturer. Samtidigt finns det ett krav på att de som kommer hit ska bete sig på ett visst sätt. Våra diskussioner om detta ledde till att jag började fantisera om Edward och John, säger Kerstin Perski.

Av librettot går det att utläsa att Edwards och Johns kärlekshistoria har inletts i ett land där homosexualitet är förbjudet. Edward är lektor och har fru och barn. John är poet och hans student. De båda männens relation leder till att John fängslas och Edward lämnar sin familj och flyr till Sverige. Där får han hjälp av det lesbiska paret Disa och Anna med att ligga på myndigheterna för att få John frisläppt så att de kan återförenas. Men när John väl landar på flygplatsen uppför han sig inte som Edward och hans nya svenska vänner förväntar sig. Den lidelsefulla kärleksrelationen utbyts snart mot konflikter som slutligen får Edward att lämna John – för en annan man.

– John är inte alls särskilt tacksam, vilket skaver i svenskarnas ögon. Och Edward börjar se på sin älskade på samma sätt. Det leder till en tragedi som förgiftar hela kärleken. En central fråga som ställs i operan är om kärleken verkligen kan övervinna allt, säger Kerstin Perski.

Hon bollade berättelsen med Tebogo Monnakgotla under synopsisstadiet och lät henne läsa olika versioner som de diskuterade med varandra.

– Så jobbar jag alltid. Det finns två upphovspersoner till en opera: den som skriver dramat och den som gör musiken. Jag gillar när det finns en pågående dialog, säger Kerstin Perski.

Tebogo Monnakgotla började sitt tonsättande först efter att librettot var färdigskrivet.

– Librettot, men också att jag hade pratat så mycket med Kerstin om själva berättelsen, hjälpte mig mycket att få den där tredimensionella blicken. Det gjorde det lättare för mig att gå in i miljöerna.

En sak som förvånade henne lite när hon fick läsa den färdiga versionen av manuset var galghumorn som ibland sipprade fram.

– Vissa scener är väldigt tragiska medan andra är ganska dråpliga. Det tyckte jag var roligt och gjorde att jag tidigt landade i två nivåer av musiken: en som är lite skruvad och surrealistisk och en som går rakt in i bröstet. Det ger en variation i energi genom operan, säger Tebogo Monnakgotla.

Kerstin Perski berättar att de dråpliga inslagen inte är tänkta som en ”comic relief” utan att de snarare finns där för att skildra de pinsamma situationer som kan uppstå när en person – som själv ser sig som fördomsfri – ställs inför det främmande.

– Det finns ett glapp mellan vilka värderingar vi tror att vi har och hur vi faktiskt reagerar i en pressad situation. Och när vi inte erkänner det för oss själva uppstår både tragik och komik. Som när Edward och hans vänner väntar på John på flygplatsen. De är förberedda på en traumatiserad flykting. Men så möter han dem, snyggt klädd i kostym och italienska skor. Det finns något komiskt i det obekväma som uppstår där, säger hon.

Tebogo Monnakgotla inflikar:

– John är dessutom ganska glad i hatten efter att ha druckit sprit på flyget. Jag skrattade mycket när jag läste det stycket. Men vad skulle man själv ha gjort om man hade suttit i fängelse ett halvår och sedan hamnar i ett plan med fria drinkar? Egentligen är Johns beteende inte ett dugg konstigt.

Även om Zebran är Tebogo Monnakgotlas första helaftonsopera är hon knappast novis som kompositör. Hon har tonsatt musik för såväl orkestrar och körer som dansföreställningar.

– Att nu göra opera var lite stressigt, men mest väldigt roligt. Man umgås mycket med de här människorna i dramat och jag lekte på – speciellt i de lite komiska scenerna.

Kerstin Perski, som skrivit libretton för en mängd operahus både i Sverige och utomlands, har haft flera uppdrag för Vadstena-Akademien genom åren. Hon uppskattar att det finns ett tätare samarbete mellan alla inblandade än vad som normalt är fallet på större teatrar.

– I Vadstena är det så litet och intimt. Det ger oss chans att träffa resten av teamet i ett tidigt skede, där vi kan överlämna våra intentioner. På stora operahus brukar det gå till så att jag jobbar fram librettot i dialog med tonsättaren och sedan är man liksom inte med längre. I fallet med Zebran hade vi möten med regissören redan på idéstadiet – och Tebogo var med på provsjungningarna, säger hon och tillägger:

– Jag gillar den här möjligheten att jobba med dirigenten, kostymören och ensemblen. På Vadstena-Akademien är det också ofta unga sångare och musiker som är väldigt nyfikna och öppna.

Deras förväntningar inför premiären är försiktiga, på grund av pandemiläget. Tebogo Monnakgotla hoppas att alla medverkande kommer att vara friska. Kerstin Perski håller tummarna för att föreställningen kan gå av stapeln live, med fler än åtta personer i publiken. När det gäller själva verket hoppas de att det ska generera en del igenkänning och att metaforen kring operans titel Zebran väcker tankar.

– Det som skiljer Edward och John åt blir i det nya landet mer framträdande än det som förenar dem. Personliga egenheter och ”ränder” som de inte har störts av tidigare bidrar till det växande främlingskapet mellan dem. Det blir obarmhärtigt tydligt hur priset för att Edward ska bli en del av ett nytt ”Vi” blir att betrakta John som en del av det ”Dom” han har lämnat bakom sig och inte längre vill eller förmår kännas vid, säger Kerstin Perski.

 

 

 

 

 

 

Intervju: Louise Fauvelle