Är dagens politiker intresserade av kultur?

Jo, den frågan är berättigad! Under min långa publicistiska verksamhet har jag sett många politiker komma och gå, men numera har det tillkommit yngre politiker och beslutsfattare med helt andra referensramar än vad som var fallet tidigare. Generellt står inte scenkonst och då främst opera i första ledet hos dagens politiker.

Själv erinrar jag mig ett tillfälle vid riksdagens högtidliga öppnande att man gav Carmen på Kungliga Operan för våra folkvalda. Dåvarande statsministern Göran Persson avstod från att gå på föreställningen. Vid samma tillfälle ondgjorde sig partiledaren för Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, ”att här sitter vi och applåderar ett kvinnomord”. En annan statsminister, Fredrik Reinfeldt, verkar inte ha läst någon mer djupsinnig litteratur än deckare av Camilla Läckberg.

En del partiledare har föreslagit en litteraturkanon och det kan nog behövas, inte minst för politikerna själva. En häpnadsväckande brist på litteraturkunskap visade Ebba Busch (KD) vid en utfrågning i Sveriges Television härom året, varken August Strindberg eller Selma Lagerlöf verkade vara bekanta.

I flera europeiska kulturnationer står alltid kultur högt upp på agendan, inte minst i t.ex. Frankrike, Tyskland och Österrike. Ledande politiker i de två senare länderna besöker kontinuerligt festspelen i Bayreuth och Salzburg. En fullständig självklarhet! Vår statsminister Stefan Löfven har setts på Kungliga Operan, Stockholms konserthus och på Göteborgsoperan, men hos våra ledande rikspolitiker verkar detta vara ett undantag.

Kopplingen i det här numret är slående. Claes Wahlins artikel handlar om Kungliga Operans ombyggnad, som nu är både stoppad och skrinlagd. Dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) avsatte två miljarder till ombyggnaden (i dagens kostnadsläge hela 4,1 miljarder). När Anders Franzén var vd på Kungliga Operan väcktes tanken hos dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky (S) att sondera möjligheten att bygga ett nytt operahus i Stockholm. De två miljarderna som Alliansregeringen sköt till ombyggnaden gjorde att Operans konstnärliga chef och vd Birgitta Svendén blev fullständigt bakbunden i frågan om ett nytt operahus. Och nu står vi här med en tummetott där stängning på kanske fyra år väntar och där det befintliga operahuset kommer att få en upprustning som bara är arbetsmiljörelaterad. Hur länge till ska vi vara tvungna att avundas våra grannländer deras nya moderna operahus?

Eller som Claes Wahlin avslutar sin artikel: ”Sverige brukar framhålla sig som ett föregångsland på alla möjliga områden – utom när det handlar om konst och kultur. Nu finns chansen att korrigera. Gör om, bygg nytt!”

Numrets krönikör är den frilansande operasångaren Joa Helgesson, som tillsammans med mezzosopranen Charlotte Hellekant har gjort en omfattande kartläggning av de svenska operasångarnas villkor, i synnerhet de många frilansarnas. Resultatet är nerslående, men man hoppas att rapporten ska leda till positiva förändringar, transparens, ökad insikt och kommunikation inom operavärlden.

Nu hoppas vi att scenkonsten ska kunna öppna igen. Kanske kommer några svenska sommarscener spela opera. Om så blir fallet, då recenseras de i vårt höstnummer. Likaså om vi får pressbiljetter till festspelen i München och Bayreuth.

Med tillönskan om en fin sommar!

SÖREN TRANBERG

Chefredaktör och ansvarig utgivare